Programförklaring: Hjältekultur, ableism och solidaritet

Flera händelser den senaste tiden har fått mig att vilja vara oerhört tydlig på en punkt: Jag accepterar aldrig att en grupps frigörelse sker på bekostnad av andra förtrycka grupper. Det innebär t ex att flyktingars behov inte ska ställas mot assistansanvändare. Det innebär också att jag aldrig kommer att publicera påståenden som flörtar med rasism, homo- eller transhat, sexism eller andra typer av förtryckande strukturer.

Det här är värderingar som jag håller i på ett oflexibelt och ytterst principfast sätt.

En annan princip som jag jobbar för att alltid agera efter är att inte råka trampa på den grupp jag säger mig vilja jobba för. Att lyssna på (många) personer från den berörda gruppen och att aktivt värdera det den berörda gruppen uttrycker. Med “aktivt värdera” menar jag att också börja handla därefter. Det innebär att jag med tiden ändrar syn på en del saker. Som en förlängning innebär det också att saker jag gjorde för några månader sedan inte alltid är saker jag är stolt över och tänker göra igen. En annan praktisk konsekvens av den här principen är att det finns ämnen jag inte skriver om för att jag kan för lite, rasism och transhat är två exempel. Min tystnad beror inte på ointresse utan på att det finns andra röster som har vettigare saker att säga så jag läser och lär.

Jag har haft ett politiskt intresse av något slag sedan jag gick på dagis. Även om jag inte orkar aktivt bidra med föreningsarbete längre så brinner min vilja att göra världen bättre lika starkt som den har gjort hela mitt liv. Mycket av min tid som aktivist i olika föreningar har handlat om att göra misstag som jag lärde mig något av. Det är fint att tänka på de bra saker jag har varit med och gjort och samtidigt känner jag skam över en massa saker som inte blev bra. En av de största lärdomarna är att det är lätt att gå sönder själv när jag brinner för mycket. Konsekvensen av den lärdomen är att jag aldrig engagerar mig i föreningar med hjältekultur längre. För där en eller ett par personer tar på sig hjälterollen så uppstår också ofta kravet att andra ska göra det. De kraven tenderar att bygga ableistiska strukturer då det adrenalinmarinerade arbetet för Syftet tenderar att grumla sikten.  Det handlar inte bara om att verksamheten organiseras otillgängligt utan också om att respekten för att vissa av oss måste ägna oss åt egenvård och att ta hand om oss själva mycket mer aktivt än andra totalt försvinner.

Jag inledde den här texten med att deklarera att en underordnad grupps frigörelse aldrig får ske på bekostnad av en annan underordnad grupp. Hjältekulturer underordnar personer med funktionsnedsättningar/normavvikande funktionalitet. Det kommer jag aldrig vara med och bidra till igen.

P.S: Att skriva den här texten förde mina tankar till Audre Lordes uttalande (svensk översättning finns i nästa citat)

Caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and that is an act of political warfare.

som fritt kan översättas med

Att ta hand om mig själv är inte att vältra mig i njutning, det är självbevarande och en politisk krigshandling.

som det går att läsa en väldigt intressant text (på engelska) om här. Någon dag kanske jag skriver mer om det provokativa i att ta hand om sig själv för människor som tillhör grupper som samhället för en kamp mot.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s