En vanlig dag som icke-neurotyp

Jag har sett ett antal olika versioner av hur en vanlig skoldag är för barn med NPF och även om de beskrivningarna förmodligen skrivs med goda intentioner så är de ofta problematiska. Dels för att de ger intrycket att det bara är barn det handlar om, dels för att de skrivs ur ett neurotypt perspektiv. De talar om personer med NPF, i stället för av eller med oss. Därför kommer här en beskrivning av en vanlig dag när jag fortfarande jobbade som projektledare på en stor myndighet. OBS! Triggervarning: det förekommer internaliserad funkofobi.

Kl 06.00: Vaknar och är helt desorienterad. Tar mig igenom morgonrutinerna och försöker tillsammans med den andra föräldern få i mig och barnet frukost och klä på oss. Jag känner ett enormt obehag när någon pratar med mig och när barnet börjar skrika i protest mot något skär ljudet i mig så att jag inte står ut utan behöver låsa in mig i badrummet. Jag springer runt och packar saker, tappar bort mig men lyckas gå hemifrån i tid. Tack och lov för att jag inte lämnar barnet på förskolan, så ofokuserad och lättirriterad som jag är på morgonen. När det kliver på musikanter med dragspel på tunnelbanan är jag på väg att börja gråta.

Kl 08.00 kommer jag fram till jobbet, hänger av mig och går och hämtar kaffe. Jag småpratar med några kolleger i pentryt och anstränger mig för att inte stressprata för fort men ändå vara glad och inte sprida dålig stämning. Mina tankar fokuserar på att småprata på en normal nivå, det gäller att inte verka för konstig så jag pratar om alla dessa helt ointressanta saker man ska prata om vid kaffeautomaten.

När jag sjunker ner på min stol och öppnar datorn försöker jag gå igenom listan jag gjorde till mig själv innan jag gick hem igår. Jag har skrivit upp de tre första uppgifterna jag borde ta itu med för att göra det lättare att komma igång men när jag läser dem så minns jag inte hur jag tänkte. Jag kollar mailen och blir upprörd över ytterligare motstridiga besked. Om en timme har jag möte, ett möte jag har kallat till för att jag behöver få fram en bra strategi för ett problem men jag lyckas inte formulera för mig själv vad jag vill få fram. Nu börjar telefonerna att ringa och fler har kommit till jobbet så det plingar och småpratas i kontorslandskapet. En timme går där jag blir avbruten och inte får någonting gjort så när jag kommer till mötet har jag lagt sammanlagt 3 timmar på att förbereda för det men timmen i kontorslandskapet har ätit upp all energi så jag får ingen riktig ordning på vad som sägs under mötet. Jag antecknar frenetiskt men efter 20 minuter börjar det surra som en bisvärm i huvudet. Jag hör orden som sägs men det blir svårare och svårare att förstå dem.

Innan lunchen låser jag in mig på toaletten och släcker lampan för att vila ögonen. Huvudet bultar och det är många tankespår igång samtidigt. Projektet “Ny plattform”, hur ligger vi till egentligen? Vad exakt är mitt ansvar i teamet? Varför svarar Kim inte på mina mail? Är min chef missnöjd med det jag gör? Vilken metod jobbar vi egentligen efter? Det blir varmt och luddigt och jag vill bara därifrån.

Pentryt är stort och när över 60 personer slamrar med bestick kan jag inte äta där. Jag går och köper lunch och tar med mig in i ett litet mötesrum. Man får inte det egentligen, det är brist på mötesrum men jag står inte ut bland alla ljud. Medan jag äter försöker jag göra en lista över vad som är mest prioriterat men alla motstridiga besked gör att jag fastnar. Jag försöker i stället göra ett flödesschema för att synliggöra vad jag väntar på och vad som behöver göras för att vi ska kunna gå vidare men det blir bara en enda röra. Vad är det som alla andra automatiskt förstår men inte jag? Varför är det så lätt för andra att bara strunta i viss information och agera på viss? Efter ca 20 min kommer en chef och några andra in och jag får en konstig blick som jag tror är sur. De ska ha möte så jag rafsar ihop min tallrik och papper och går ut. Jag borde verkligen vara social med de andra så jag sätter mig vid ett bord med en kopp kaffe och försöker hänga med så gott det går i småpratet. Nu är jag så pass uppvarvad att jag gapskrattar och får kämpa hårt för att inte bli hysterisk.

Resten av dagen fortsätter i ett obegripligt inferno där jag börjar gråta när en kollega frågar hur läget är. Jag skäms men kan inte hejda det. Rastlösheten blir värre och värre och jag får absolut inget gjort i kontorslandskapet. Varje gång en telefon ringer gör det fysiskt ont i hela mig och lysrören får det att flimra framför mina ögon. Frågorna börjar snurra snabbare och snabbare. Vad är det för fel på mig som är dryg nog att tycka att de andra var långsamma när vi var på kurs men som inte kan begripa det där underförstådda, det som aldrig uttalas kring vad jag förväntas göra? Är jag både korkad och har hybris?

Runt klockan två på eftermiddagen lägger sig ett gulbrunt filter över kontorslandskapet. Framför mina ögon far det runt prickar överallt och konturerna på både människor och saker börjar röra sig. Jag försöker vara då som alla andra säger att jag är, alltså social, verbal och utåtriktad. Jag pratar med kolleger, förankrar mina idéer, försöker lyssna och verkligen få grepp om vad som är ett hinder i arbetet för olika projektmedlemmar. Jag är nog riktigt dålig på att lyssna för allt de berättar, deras kropsspråk, deras mimik och deras uttryckta frustration går rakt in i mig. Det är som att jag känner deras känslor. Min hjärna jobbar på högvarv för jag ser hur deras motstridiga behov krockar och skapar hinder i arbetet, jag ser hur gräsligt komplext allting är och hur många om och men det finns hela tiden. Hur allt är beroende av så många faktorer.

Hämtningen på förskolan känns rent plågsam, belysningen i kapprummet är avskyvärd och jag måste sjunga hela tiden för att min tvååring inte ska klä av sig de kläder jag just fått på henom. När vi går mot bussen är jag glad att jag har vagnen att hålla i för det snurrar rejält.

Efter middagen, när partnern äntligen kommer hem stänger jag in mig i sovrummet och gråter hejdlöst så att jag knappt får luft. Alla ljud, alla synintryck, ALLT gör ont! När grannen ovanför börjar borra får jag en impuls att slänga mig ut från balkongen. Inte alls för att jag vill dö utan för att jag är beredd att göra nästan vad som helst för att få lite tystnad. Jag är så trött att jag inte orkar relatera till att andra människor finns. Samtidigt saknar jag mitt barn som leker på andra sidan sovrumsdörren.

På kvällen somnar jag med hjälp av medicin men jag vaknar efter en timme av att ljud och synintryck från dagen spelar upp sig om och om igen i huvudet. Jag får ingen vila från alla intryck på jobbet, inte ens under natten.

Det här är skildringen av en dag innan diagnoser och medicin. Jag har medvetet utelämnat de delar som handlar om hypermobilitetssyndrom, smärta och neurologiska problem eftersom jag inte har orken att skildra det också just nu. Det jag vill lyfta fram med den här texten är att de problem som elever med bl a NPF, smärta, mm ofta har i skolan inte automatiskt går över när vi blir vuxna. Tvärt om finns de kvar i högre utbildning och på arbetsplatser. När normfungerande elever får lära sig att det är deras funktionalitet som är normen och ska vara utgångspunkten tar de med sig de värderingarna in i arbetslivet.

Advertisements

6 thoughts on “En vanlig dag som icke-neurotyp

  1. Tack för att du skriver detta! Jag är så trött på alla neurotyper som bara ska Förklara Hur Det Är. Som ska jämföra, “tänk att ha dessa svårigheter i vuxenlivet, hur jobbigt vore inte det!” Och så tror de att det är ett väldigt hypotetiskt tankeexperiment. “Eftersom det inte finns några vuxna som har de här svårigheterna får vi helt enkelt spekulera och hitta på själva hur det är!”

    Liked by 3 people

    1. Jag är också så innerligt trött på det. Det är läskigt att publicera något så pass personligt men jag vill göra det för att jag inte orkar läsa en enda vuxen NT-beskrivning till som utgår ifrån att läsarna bara är vuxna NT eller att problemen inte finns kvar när vi blir vuxna.

      Liked by 1 person

  2. Reblogga detta på anarkoautism och kommenterade:
    Detta är första gången jag använder “reblogga”-funktionen, men kände att jag verkligen ville sprida detta. Jag är också så oändligt trött på alla neurotyper som ska förklara hur det är att leva som icke-neurotyp. Fattar ni inte att ni är verkligen de SÄMST lämpade för att göra det? Läste ännu en sådan text idag, med temat “tänkt om ni hade samma svårigheter som autistiska barn, SÅ HÄR BESVÄRLIGT vore vuxenlivet då!” Som om detta är ett högst hypotetiskt tankeexperiment. För om du är NT och vill skildra hur det vore att ha NPF som vuxen har du två alternativ:

    1. Lära dig av och hänvisa till vuxna med NPF.
    2. Hitta på själv.

    Varje gång du väljer det andra alternativet resulterar det i en text som aldrig borde skrivits. Om du väljer det första alternativet. Om du väljer det första alternativet (jag vet det är väldigt radikalt) så är detta inlägg hos Patientperspektiv en väldigt bra skildring av hur det är att ha NPF i Vuxenlivet (själv har jag inget riktigt Vuxenliv så hade inte kunnat skriva detta).

    Like

  3. Jättebra skrivet! Jag gissar att du har fått fram något som är mer eller mindre generellt giltigt, vilket är toppen! I alla fall så känner jag att jag skulle reagerat nästan exakt likadant i de situationer du beskriver. Ännu en påminnelse om att inifrånperspektiv är viktigt! 🙂

    Like

    1. Tack! Det här inlägget skrevs och postades som en ren impuls och efteråt blev jag osäker på om det verkligen var en bra idé, av flera anledningar. Bl a för att jag tänkte att det är så förenklat, det är så mycket som inte kom med, så mycket som fortfarande är svårt att beskriva i ord. Därför blir jag glad för din (och andras) respons på inlägget, för det säger mig att jag faktiskt lyckades förmedla någonting. Så, tack! 🙂

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s