Kommunikation är respekt

Jag har funderat på hur olika kommunikationsstrategier ger olika förutsättningar i vården. Närmare bestämt vårdens ansvar för att ge patienter tydlig information om vad som kan göras och vilken inverkan det har på möjligheten till ett samarbetande partnerskap mellan patient och vårdgivare.

För några dagar sedan fick jag ett brev. Det var från en vårdmottagning som jag väntar på att kallas till för en utredning. Brevet innehöll information om att den tidigare utlovade väntetiden förmodligen kommer att förlängas och information om att det beror på att oerhört remisstryck. Först blev jag otroligt ledsen, jag har fått slita en del för att ställas på väntelista till den här mottagningen och jag behöver verkligen deras hjälp. Jag blir sjukare och sjukare och ingen annan i vården kan göra så mycket mer för mig.

Några dagar senare fick jag ett svar på ett mail jag hade skickat till chefen för en helt annan mottagning. På den mottagningen hade jag först blivit lovad en viss behandlingsinsats men sedan har det visat sig att den mottagningen varken kan eller vill ge den behandlingen. När jag då kontaktade chefen fick jag ett icke-svar, d v s ett svar där hen inte svarade på mina frågor om varför jag blev lovad något som mottagningen varken kan eller vill ge. Svaret var mest nonsens om att de har de regler de har och att chefen visste hur hårt jag har jobbat men att även den ansvariga behandlaren minsann hade ansträngt sig.

De här vårdkontakterna är inom helt olika delar av vården men de har vissa saker gemensamt. De är båda väl införstådda med hur lite svängrum jag har i mitt liv. De har båda informerats om hur illa det blir med hälsan när det blir fel. De vet båda hur pass desperat efter hjälp jag är (om än inom olika områden). Ingen av mottagningarna kan göra allt det jag skulle behöva. Skillnaderna är att mottagning ett på eget initiativ gav mig information om förändringar och vad som är realistiskt att förvänta sig medan mottagning två inte bara undanhöll information utan dessutom spred desinformation. Mottagning ett tog ansvar för sin del av kommunikationen oss emellan, även när det innebar att leverera ett besked som jag blev ledsen av, medan mottagning två la hela kommunikationsansvaret på mig. Det blev mitt ansvar att magiskt försöka lista ut att de inte kan ge det de har lovat och mitt ansvar att skriva till chefer och be om informationen i efterhand. Efter att skadan av desinformationen redan var skedd.

Skillnaden mellan de två olika strategierna för patientkommunikation är att mottagningen som på eget initiativ informerade om förändringar gjorde vad de kunde för att respektera min tid. Att känna till förändringarna i tidsplanen innebär att det är lite lättare för mig att göra den övergripande vårdplaneringen som jag själv tyvärr ansvarar för (läs mer om det här). Eftersom mottagningen som själva skickade ett brev om förändringar också förklarade varför slapp jag dessutom ägna mig åt spekulationer eller funderingar på om det är jag som har gjort något fel. Kommunikationen med mottagningen som däremot lovade något som de sedan inte tänkte ge gav i stället upphov till grubblerier om huruvida det är jag som har missuppfattat något, om det är jag som inte kan uttrycka mig eller om jag har gjort något annat fel. Icke-svaret på mitt mail gjorde inte saken bättre utan det spädde tyvärr bara på min osäkerhet.

Konsekvensen av den första mottagningens agerande är att även om jag först blev besviken så hämtade jag mig snabbt. Klara fakta besparade mig många timmars grubblande och jag kunde gå vidare. Varken mitt förtroende för mottagningen eller min tillit till mig själv är skadad. När jag väl kommer dit kommer min inställning att vara att de kommer att behandla mig med respekt och att det finns en realistisk chans att vi kan vara samarbetspartners. Den andra mottagningen kommer jag förstås inte att vända mig till igen och jag kommer så långt det är möjligt att hålla mig borta från de delarna av vården. Om jag behöver ha något med dem att göra kommer jag att vara ännu mer spänd och på min vakt. Jag kommer att förvänta mig att bli respektlöst bemött igen och någon tillit och partnerskap lär inte uppstå.

Hur tänker ni andra som är i patientrollen? Känner ni igen er i mina reaktioner eller hade ni reagerat annorlunda? Hur tänker ni som jobbar i vården? Scenariot med den andra mottagningen där kommunikationen inte är särskilt tydlig är tyvärr väldigt vanlig, har ni några idéer om varför?

 

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s