Ett brev till vårdpersonal som aldrig kommer att läsas

Hej igen vårdpersonal. Här kommer ytterligare ett sånt där öppet brev, ett sånt som ni förmodligen knappt kommer att notera och ännu mindre läsa klart när det flimrar förbi i era flöden. Jag vet att det är så men jag skriver ändå för jag förmår inget annat idag.

Idag har jag fått ytterligare ett svar av en chef i vården. Ett svar som får mig att vilja gråta och skrika av vanmakt och frustration. För när jag satsar precis allt jag har och tar i så mycket det går för att skapa ett bra samarbete med er så blir besvikelsen bråddjup när det inte funkar. När jag trots mina ansträngningar att vara så tydlig som det bara går finner mig själv i en situation där det arbete vi har gjort tillsammans har gjort mig sjukare så finns det ingen återvändo. För det hjälper inte att jag är tydlig och förklarar med skrivna och talade ord, med bilder, text och exempel när ni inte gör samma sak. Det spelar ingen roll hur ihärdigt jag kämpar för att vi ska få en gemensam bild av vad som behöver göras och hur det ska göras. Det hjälper inte att jag sitter hemma och ritar bilder för att förmedla komplexa sammanhang när ni inte förmedlar vad ni kan och vill göra utan låter det vara dunkelt.

När jag tror att jag har lyckats nå fram och jag ser att ni med era ord i journalanteckningar verkar ha uppfattat samma sak, då förväntar jag mig att ni är uppriktiga med om ni kan ge det som jag behöver eller inte. Jag förväntar mig att när ni skriver i journalanteckningar att något ska göras så menar ni det. När det sedan uppdagas att ni varken kan eller vill utan tänkte låta det som var viktigast för mig glida undan medan ni styr in vården mot det ni vill jobba med utan att ärligt säga det – då känner jag mig lurad. Jag känner skam för att jag trots mitt inre motstånd valde att försöka lita på er. Jag känner mig förbrukad när ni trots vetskap om min kringskurna livssituation valde att slösa med flera månaders ork. Har ni inget ansvar för att vårt partnerskap verkligen blir ett partnerskap där vi jobbar mot ett gemensamt mål? Har ni inget ansvar för att kommunicera er bild? Eller är den så överordnad och självklar att ni anser att den inte behöver förklaras?

Jag skriver till er för att försöka förstå vad som har hänt. Jag frågar efter er uppfattning och förklarar hur illa ni har gjort mig. När svaret kommer och inte en enda fråga besvaras och inte en enda ursäkt ges utan i stället är det ett politiskt svar som skickligt väjer för varenda möjlighet att skapa klarhet så vill jag inte mer. Jag vill aldrig ha med vården att göra igen. Jag vill aldrig försöka lita på vårdpersonal. Det är helt enkelt inte värt det.

Jag skriver ytterligare ett öppet brev till er men som förmodligen aldrig kommer att nå er ändå. I stället kommer det att läsas av mina medpatienter, av alla de som upplever liknande situationer och kan relatera till vad jag försöker förmedla. De som redan är väl insatta, de som redan bär på så mycket smärta och besvikelse. Vi som tillsammans bär på så mycket insikt om patientrollen och all dess underordning. Vi som sitter på så mycket kunskap och inget hellre vill än att göra vården bättre men som inte räknas. Vi som inte bjuds in till konferenser eller samtal.

Vi är många. Läs t ex vad Livets bilder, Ett annat perspektiv, Propinquaanarkoautism och Turtagning skriver om makt, utsatthet och att inte få sin kunskap värderad. Vi är inga enskilda fall utan en stor grupp människor som tyvärr alldeles för ofta blir stjälpta av det som ska hjälpa.

Jag funderar på det som Livets bilder skriver.

Att bli skadad av det som ska bota, ledsen av det som ska trösta och beroende av det som ska göra mig fri. 

Vad gör det egentligen med en människa? 
På djupet? 
Ja, vad gör det med oss? Inte gör det oss till trygga människor som lätt litar på vårdpersonal.
Uppdatering 2015-12-13: Det var fel länk till Turtagning tidigare, det är fixat nu.

 

Advertisements

5 thoughts on “Ett brev till vårdpersonal som aldrig kommer att läsas


  1. Jag läser, tar till mig, sprider.
    (Men jag har ju också patientperspektivet. Det finns så många av oss i vårdpersonalen som helt saknar det. Jag vet inte hur en får tag på dem.)

    Liked by 1 person

    1. Du (och Livets bilder) är undantagen, ni sitter på både patient- och professionsperspektiv. Det betyder mycket att du läser, det ger hopp om att personer i vården både läser och har eget patientperspektiv <3.

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s