Otrygg anknytning eller professionella som manar till respektlöst föräldraskap?

Ni vet klassikern “allt är mammans fel”? Nyss läste jag om den i ny tappning rörande möjligheten till god hälsa och utveckling för barn med NPF.

En specialist (neuropsykolog) får uttala sig i en tidning om vikten av en anpassad och god uppväxtmiljö för barn med NPF. Så långt är jag med, alla barn borde få växa upp i trygga, kärleksfulla miljöer där de inte utsätts för onödig stress. För barn med NPF som kan vara extra känsliga är det förstås oerhört viktigt. Problemet med den här artikeln är att neuropsykologen okritiskt får uttala sig om vikten av trygg anknytning och risken för att barn med funktionsnedsättningar utsätts för våld och övergrepp i hemmet för att föräldrarna inte kan hantera att barnen är annorlunda och udda. Det är i sig ett jätteviktigt perspektiv men ingenstans i artikeln tas frågan upp om varför föräldrar inte kan hantera att barnet är normavvikande. Vad ligger bakom det?

Jag försvarar inte på något sätt föräldrar som agerar kränkande och respektlöst mot sina barn men ett problem som jag har upplevt som stort är att professionella är pådrivande i respektlöst bemötande. Allt från att barn med sensorisk hyperkänslighet ska “härdas” (vilket inte bara är djupt kränkande utan också saknar vetenskapligt stöd så vitt jag vet, rätta mig gärna om jag har fel) till “träningsrecept” med beskrivningar av hur barnen kan tränas i lydnad och att ha ögonkontakt när någon pratar med dem, även om det är obehagligt och gör det svårt att koncentrera sig.

Min egen erfarenhet som förälder är att den instans som ska agera i barnets intresse  -habiliteringen – är något av det mest normalitetssträvande jag har sett. Det är färdighetsträning som syftar till att få barnen att framstå som mer normala, även när vi som föräldrar efterfrågar helt andra insatser. Någon djupare diskussion om vad ett respektfullt bemötande av barn med NPF är förekommer inte och som förälder med NPF själv knyter det sig i magen när jag tänker på vad som hade hänt om mina föräldrar hade fått de råd som i dagsläget ges till mig när jag var barn. Redan som spädbarnsförälder (mamma?) på BVC fick jag som förälder råd av en läkare om femminutersmetoden i stället för att bli tagen på allvar rörande mina funderingar kring om min egen tendens till att bli övertrött och överstimulerad kunde vara ärftlig.

Vidare tar artikeln inte upp att den miljö där många barn tvingas att spendera väldigt mycket tid – förskolan och skolan – är allt annat än trygg och respektfull för barn med funktionsnedsättningar som NPF. Tvärt om är det många föräldrar omkring mig som vittnar om hur skolan hotar att göra orosanmälningar till socialtjänsten om de inte släpar sina barn till skolan, hur otillgänglig och oanpassad skolan än är.

Jag ser gärna mer fokus på vad en bra uppväxtmiljö är för barn med NPF men kom med något liter mer konstruktivt än att lägga skulden på föräldrarnas förmåga till att knyta an till sina barn. Vad sägs om en kritisk granskning av om skolan, habiliteringen, BUP, BVC och andra instanser verkligen bidrar till en bra uppväxtmiljö och stöttandet av föräldrar i respektfullt bemötande? Jobba med okunskapen i skolan och funkofoba värderingar hos en del proffessionella och ge plats åt personer med NPF:s egna berättelser, i synnerhet autisters. Då kanske avhumaniseringen kan stoppas och förhoppningsvis kan både föräldrar och hela samhället äntligen se personer med NPF som hela människor värda respekt.

Advertisements

One thought on “Otrygg anknytning eller professionella som manar till respektlöst föräldraskap?

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s