Hur det blir helt fel när läkare försöker se patienter som hela människor

Halvvägs in i en konversation där jag nyss har förklarat att jag är snurrig efter ansträngningen som det innebar att ta mig till mottagningen:

“Din rygg är ju ganska symmetrisk nu. Det ser bra ut men ryggmusklerna är lite slappa här nere, gymmar du något?”

“Jo, som jag sa nyss så går jag hos en sjukgymnast som är hypermobilitetsspecialist men pga att jag får som influensa av alla fysiska ansträngningar så går det inte så mycket framåt med de muskelstärkande övningarna. Den manuella behandlingen ger bra effekt på nacken men pga landstingets regler så får jag det max var tredje vecka fast jag behöver det varje vecka.”

“Men du kan ju göra övningar hemma själv? Det är inte farligt vid överrörlighet.”

“Nu vill jag att du lyssnar på mig. Jag försöker men blir sjuk av fysisk ansträngning, som t ex att ta mig hit eller stå upp och laga mat. Jag får ont i halsen, snuva, ibland feber, ont även i musklerna, hjärndimma och ökade problem med pulsen och blodtrycket vilket gör mig fysiskt svag. Jag misstänks sedan ett par år tillbaka ha ME/CFS.

Ortopeden tappar hakan. “Vad är det?”

“Det kallades tidigare kroniskt trötthetssyndrom”

“Jaha, ja då är det ju inte så lätt. Då är det komplext det här med din hälsa…”

“Ja, det var det jag förvarande er administratör om. Det hon skulle meddela dig om. Därav att jag är oerhört trött och skakig bara efter att ha tagit mig hit.”

“Ja förstår… Hur ser du på din framtid?

Utdrag från konversation jag hade med en ortoped tidigare idag. Om kommentaren om slappa ryggmuskler och att jag borde träna mer gör mig ledsen och reaktionen när jag berättar om mina symtom får mig att känna mig som en orelaterbar människa så är det den sista meningen som gör mig… desperat? Jag har tidigare fått förklarat för mig att läkare behöver få ifrågasätta och att läkare tar ansvar genom att fråga även om sådant som inte har med själva besöket att göra. Det är i sig begripligt men som patient gör det mig förtvivlad. Läkarens sista fråga var antagligen ett försök att se min helhetssituation och det fanns antagligen bara goda avsikter bakom frågan men konsekvensen är att jag känner mig fragmenterad och som att jag har redovisningsplikt. Som ett objekt, eller allmän egendom.

Varför? För att jag är inbokad på ett 20-minutersbesök för att få en ny remiss till en ortopedtekniker. Ortopeden i fråga har jag aldrig träffat förut och kommer inte att träffa igen och hen har uppenbarligen inte skaffat sig/fått någon bra bild av min ohälsa av remissen. Så trots att jag är utpumpad redan när jag kommer till besöket så förväntas jag plötsligt svara på en så pass komplex fråga, efter att ha blivit undersökt och behövt berätta en hel del om mina symtom och erfarenheter av ortopedtekniska hjälpmedel. Jag hade mailat mottagningen innan och förklarat läget och administratören som jag hade dialogen med frågade explicit om hen fick ge mitt mail till läkaren så att läkaren skulle vara förberedd vilket jag uppskattade.

Problemet med att få en sådan fråga är att läkaren inte har någon som helst möjlighet att ta hand om svaret. Om jag bryter ihop och säger att jag har ingen aning om vad som kommer att hända eftersom jag troligtvis har en i dagsläget obotlig sjukdom som stadigt blir sämre och att samhällets stödinsatser inte är mycket att hurra för, vad ska läkaren göra då? Hen har en ny patient som strax ska in, hen är inte insatt i komplexiteten kring min ohälsa och kan varken göra något rent praktiskt eller lyssna. Så varför ska jag öppna mig för den här läkaren? För att lätta på läkarens dåliga samvete över att vara en del i en vård som verkligen inte är bra nog för vissa patientgrupper? Konsekvensen av frågan är att jag känner mig pressad och inträngd i ett hörn, tänk om läkaren vägrar skriva en remiss om jag inte är samarbetsvillig? Jag har ingen lust alls att dela så privata funderingar som hur jag ser på min framtid med en okänd människa.

Tanken med att försöka se patienten som en hel människa ställer jag mig helt bakom men för mig som är kroniskt multisjuk och har massor av vårdkontakter blir effekten den motsatta när frågan om hur jag ser på min framtid ställs under fel omständigheter. Jag har haft bortåt 200 olika vårdkontakter i mitt liv de senaste åren, alla med samma inställning. Det förutsätts att jag ska må bättre bara jag får prata av mig med slumpmässig person och någon tanke på min integritet verkar inte finnas. Se mig gärna som en hel människa men gör det genom att skapa en vård där det är möjligt (t ex med fungerande samordning), inte genom att lite pliktskyldigt ställa frågor utan möjlighet att hantera svaret.

 

Advertisements

2 thoughts on “Hur det blir helt fel när läkare försöker se patienter som hela människor

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s