När schematelefonen fick ett bad – eller en helt vanlig söndag i familjen NPF

Jag älskar visuellt stöd. Jag värderar det visuella stödet i tillvaron högre än mycket annat och när jag är inne i att utforma t ex ett ritprat, schema eller en illustration som förklarar komplexa symtommönster för vårdpersonal så glömmer jag oftast att äta. Nu har jag ju påminnelser och bildstöd som säger åt mig att gå och äta så det ordnar sig ändå även om det är motvilligt. Att två av oss i familjen mår väldigt mycket bättre av visuellt stöd är förstås en del av förklaringen men det är något mer som gör det så fascinerande. Något med hur tanketornadon vänds från obegripligt kaos till perspektiv och resonemang som kan framföras med stringens.

Det finns dock ett problem med visuellt stöd, eller egentligen två. Det första är att omgivningen inte nödvändigtvis fattar hur fantastiskt det är. Många människor verkar inte förstå lyckan i en optimalt färgkodad mindmap som klargör hur saker hänger ihop eller att bildscheman är lika viktiga som mat för att inte stressen ska rubba tillvaron fullständigt. Det finns massor av människor som påstår att det går lika bra att säga något som att skriva och visa med bilder även när de är trötta och överbelastade. Om de nu någonsin blir överbelastade i bemärkelsen att hjärnan säger tack men nej tack, nu är ljudkvoten fylld för idag och några mer ljudintryck bearbetas icke.

Det andra problemet är att jag har svårt för att hantera papper och prylar dvs städa och sortera. I datorn går det bra (där har jag ju nyckelord och sökfunktioner bland mina bilder) men fysiska ting… Jag kan göra det men blir så orimligt trött att jag ligger i en liten hög med en nacksmärta som får mig att avsky världen och en hjärndimma som gör mig oförmögen att svara på tilltal efter att ha gått igenom alla olika plastburkar med laminerade pictobilder för att göra scheman. Vanligtvis är det här hanterbart genom att vi har scheman i telefon men så igår hamnade en schematelefon på en byrå med utspillt vatten och sen gick det som det gick. Några timmars ofrivilligt umgänge med finmekaniska verktyg senare hade en vuxen i hushållet (inte jag) monterat isär och monterat ihop den badade telefonen med delar från andra telefoner men det ville sig inte. Under tiden fick jag uppgiften att ordna med pappersscheman. Delvis pga att jag med tremor och instabila fingerleder är oduglig när det kommer till att meka med telefoner men i ärlighetens namn också för att mina kunskaper inte är något att skryta med. Den andra vuxna i hushållet ägnade å andra sidan sin barndom åt att skruva isär saker. Det var kanske inte så populärt i hens familj att bandspelare och radioapparater som användes föll offer för ett nyfiket barns skruvmejsel men i vuxen ålder har det visat sig vara oerhört användbart. Idag hjälpte det dock inte men tack och lov så kom det en ny manick att ha dagschemat i hem under eftermiddagen och jag var lättad. Det var nog alla andra i familjen också för det blev lite ansträngt där när den schemaansvariga plötsligt inte kunde utföra sitt uppdrag. Jag såg framför mig hur jag skulle misslyckas med att hålla ordning i burkarna och inte hitta någonting och alla skulle glömma att äta och gå och lägga sig i tid och världen skulle gå sönder.

Nu andas vi ut och kan fortsätta älska scheman lika mycket som vi älskar kedjetäcken, tåg, skrivande, böcker och teknik. För visuell pedagogik är fantastiskt!

Advertisements

2 thoughts on “När schematelefonen fick ett bad – eller en helt vanlig söndag i familjen NPF

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s