Sjukförsäkring och vård – människan bakom

Jag är en av dom.

De som står för de höga sjukskrivningstalen. De långtidssjukskrivna. De med psykisk ohälsa, långvarig smärtproblematik eller en funktionalitet som helt enkelt inte motsvarar samhällets mall.

Men jag är mer än en pinne i statistiken, jag är en människa av kött och blod – med ande, kropp och själ. Med arv, personlighet och intressen – med ett då och ett nu.

Här är min berättelse. Vilken är din? #människanbakom

Varför det inte går att se sjukförsäkringen och vården som två olika system

Vi har idag en sjukförsäkring som i bästa fall tillåter sjuka att vara sjukskrivna i 2,5 år. Sedan utförsäkras den som är sjuk, vissa tvingas då att börja jobba och blir ännu sjukare medan andra utförsäkras trots att de bedöms inte kunna delta i någon arbetslivsintroduktion alls. Det finns säkert de som utförsäkras och faktiskt kommer in på arbetsmarknaden och klarar av att jobba men med tanke på att över hälften av alla som utförsäkras är tillbaka i sjukförsäkringen efter tre månader så är det två förstnämnda grupperna viktiga att titta närmare på.

Först och främst så innebär utförsäkringen som sagt att vissa tvingas börja jobba trots att de inte har någon arbetsförmåga. Monica Armini från Solrosuppropet berättar t ex om hur hon fick läggas in på sjukhus pga försämringen. Att tvinga någon som är sjuk att börja jobba så att personen blir ännu sjukare kan rimligtvis inte kallas rehabilitering utan borde benämnas människoförakt. I den andra gruppen har vi de som ordineras “endast medicinsk rehabilitering” under sina tre månader i ALI. Då blir det ingen arbetsträning men det blir en himla massa administration och möten. En aktivitetsnivå som är alldeles för hög för många som är sjuka. Det är orimliga krav att ställa på den som är så sjuk och att en så kraftigt ökad belastning leder till försämring är inte svårt att räkna ut.

Det här är inget nytt, många har påtalat det här tidigare. Vad jag däremot saknar i debatten är en förståelse för hur sjukförsäkringen i sin nuvarande form påverkar vården. Sjukförsäkringen är statlig och vården är landstingens ansvar men vem tar på sig ansvaret för hur de samverkar? Vården och sjukförsäkringen påverkar varandra, hur besvärligt det än är. Det som följer nedan är egenupplevda erfarenheter som jag gärna ser att någon undersöker närmare.

Läkare stressas att pressa sjuka att testa att börja arbeta i stället för att remittera till adekvat vård

Ja, du läste rätt. Både jag och människor omkring mig har varit med om läkare som efter ett par veckors sjukskrivning menar att nu kommer symtomen plötsligt att försvinna om du börjar jobba. När jag frågade hur då fick jag svaret att Försäkringskassan kräver att du testar att jobba innan vi remitterar dig till specialistvård. Det är inte sant och det är förstås problematiskt i sig att läkare ljuger för patienter men det är den andra mekanismen jag vill fokusera på: att vissa läkare verkar vara stressade över sjukförsäkringen och ser det som sitt jobb att pressa patienterna. I mitt fall ville läkaren inte ta blodprov, inte göra undersökningar och helst inte ta i frågan om vad problemen berodde på alls. (Att det ett år senare kom fram att det fanns en bakomliggande orsak som pga att den inte blivit diagnostiserad hade förvärrats avsevärt är inget som den vårdmottagningen det rör sig om tänker ta något ansvar för.)

Kravet på att vara tillbaks i arbete efter 2,5 år gör att vi inte får den vård vi behöver

Den utredningsbörda som kommer med utförsäkringen innebär att det inte får plats någon vård under den period utredning och bedömning pågår. Om den som är sjuk tvingas ut i arbete finns det absolut inget utrymme för behandling som kan förbättra personens hälsa. Någon undrar säkert varför den där behandlingen inte har kommit under de 2,5 åren personen har varit sjukskriven och det är en fullt befogad fråga som jag ställer mig själv flera gånger om dagen. Sanningen är att vården är inte tillräckligt bra på att samordna, remittera och utreda många av de patienter som t ex är kroniskt sjuka i mer än en sjukdom. I sitt sammanhang är inte 2,5 år en lång tid. Många sjukdomar som sänker aktivitetsförmågan tar mer än 2,5 år att diagnostisera och behandla och under tiden som vi patienter skickas runt i vården blir vissa av oss ännu sjukare samtidigt som vi ska leva med stressen att vi måste vara friska efter 2,5 år. Vården är inte utformad för att hantera tidskravet på 2,5 år, tvärt om förväntas jag som patient leva med att mitt liv är på paus i vätan på rätt utredning och rätt behandling (läs mer om det här). Läs gärnaVårdanalys rapport om bristerna i vården för kroniskt sjuka med samsjuklighet där man konstaterar att vården idag inte kan möta den här patientgruppen tillräckligt bra.

Någonting är oerhört märkligt när man kallar dagens sjukförsäkring för rehabilitering. För att kunna kalla det som pågår för rehabiliteringskedja vore det mer rimligt att se över hur sjukförsäkringen samverkar med vården och ställa andra krav på vården och arbetsmarknaden för att möjliggöra arbete för fler. Det är inte sjukskrivningarna som förhindrar att människor återfår arbetsförmågan – det är bristen på ändåmålsenlig, human vård med utgångpunkt i människors hela livssituation.

#människanbakom är en samling berättelser för att synliggöra människorna i sjukskrivningsstatistiken. De som det ofta talas om men mindre ofta talas med. Dela gärna med dig av din berättelse i kommentarsfältet, i en egen blogg, på Twitter, Facebook, Instagram eller någon annanstans som passar dig.

Det här inlägget har publicerats tidigare, originalinlägget hittar du här.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s