Neurotypa klyschor och önskan om att förändra världen

Ingen är sin diagnos. Alla är individer. Pillerboomen. Jag är trött på klyschor just nu.

“Ingen är sin diagnos”. Min överrörlighet definierar inte hur jag känner och tänker men vissa av de andra diagnoserna har en mycket stor påverkan. En av mina diagnoser är så tätt sammanflätad med vem jag är att det blir ett hån att höra en sådan sak. Inte för att jag på något sätt kan förminskas till stereotypen för någon av mina diagnoser men faktum är att min normavvikande neurologi inte kan frånkopplas från den jag är. Om den neurotypa omvärlden inte kan respektera att en normavvikande neurologi innebär normavvikande upplevelser av världen så är det en svårighet hos er. Att min perception och sensoriska bearbetning är fördröjd påverkar allt i mitt liv. Inte nödvändigtvis negativt men det är annorlunda än att leva med en neurotyp perception.

Att omvärlden ser det som så farligt att identifiera sig med sin diagnos verkar bottna i att diagnosen i sig har en negativ laddning. Neuropsykiatriska diagnoser medikaliserar något som inte är sjukdomar utan egentligen ett sätt att fungera men det är det samhälle som jag lever i som ger den negativa laddningen. Ja, normavvikande neurologi innebär fuktionsnedsättningar på många områden men hinder är det samhället som står för. I ett samhälle där mitt sätt att funka vore normen skulle mina funktionsnedsättnignar ses som lika självklara som att människor idag inte har vingar och kan flyga. Kanske skulle den generellt neurotypa förmågan att småprata om oväsentligheter och hantera intryckintensiva miljöer ses som konstig. Oförmågan att hyperfokusera skulle kanske ses som en funktionsnedsättning om vi hade en arbetsmarknad som förutsatte hyperfokusering.

“Alla är individer”. Korrekt. Så även personer med neuropsykiatriska diagnoser. Vad hade omvärlden väntat sig? Att vi alla med NPF var identiska kopior av varandra? Det är omvärlden som framställer oss som klyschor i populärkultur och som extremt tillplattade stereotyper i viss facklitteratur, själv är jag i allra högsta grad medveten om att jag är en individ och att jag har både likheter och olikheter med andra personer med samma diagnoser. Att det finns stora individuella variationer bland alla med neuropsykiatriska diagnoser innebär inte att det är bortkastad tid att omvärlden sätter sig in i vad NPF kan innebära.

“Pillerboomen”. Jag medicinerar min ADHD för att kaoset i huvudet faktiskt blir olidligt. Det är bra om det kommer mer forskning om långsiktiga konsekvenser av medicinering och framför allt om det forskas fram fler sorters medicin som är ännu bättre, eftersom det inte finns något preparat som är perfekt för alla. Det vore också fruktansvärt trevligt om någon undersökte riskerna med att vara undermedicinerad under sin uppväxt. Hur är det att växa upp i ett konstant utmattat läge? Fråga alla som har fått diagnos i vuxen ålder om det känns bra att ha vuxit upp utan ett namn på sina svårigheter. Fråga vad det har medfört.

För mig innebär NPF både delar som är så besvärliga att jag väljer att medicinera bort dem och ett annorlunda sätt att funka som medför fördelar. Det må vara obegripligt för omvärlden men jag vill inte bota mitt sätt att funka – det skulle ju vara som att ta död på mig själv. Jag vill förändra världen så att även såna som jag får en plats och ses som personer värda att fullt ut respektera som människor. Jag vill utrota all ableism som finns och skapa ett samhället där värde inte handlar om att ha en viss funktionsuppsättning. Samtidigt vill jag få vara autonom nog att behandla det som orsakar lidande hos mig. Att förändra världen och medicinera de jobbiga delarna är inte varandras motsatser utan det går att göra båda samtidigt.

(Uppdatering 2015-09-01: Angående riskerna med att vara omedicinerad så syftar jag både på riskerna med att inte ha diagnos och namn på sin funktionalitet men också på hur utmattande det är för vissa av oss med ADHD att bara existera. Även om jag levde helt utan några som helst krav på mig skulle jag vilja medicinera för att hantera tankemyllret. Så är det inte för alla med ADHD men för en del.)

Advertisements

7 thoughts on “Neurotypa klyschor och önskan om att förändra världen

  1. Mycket bra förklarat om varför detta är så problematiskt. Detta: “det vore också fruktansvärt trevligt om någon undersökte riskerna med att vara undermedicinerad under sin uppväxt” är en så viktig poäng. Sätter fingret på hur hela diskussionen ofta är.

    Jag misstänker också att “ingen har sin diagnos”- retoriken även beror på lite samma grej som får folk att säga att de inte ser hudfärg eller kön utan behandlar alla som individer. Dels vill de inte behöva sätta sig in hur det är att tillhöra en marginaliserad grupp, men det kan också vara så att de inte vill att personer som tillhör en marginaliserad grupp själva ska identifiera sig med det. För att skapa en gemensam identitet är ofta första steget till att frigöra sig från att vara helt beroende av den dominerande gruppen, att ta tillbaka makten över sin egen tillvaro och kräva att få sina rättigheter respekterade, i stället för att bara tacksamt ta emot vad en får. Och”du ska inte identifiera dig med din diagnos” betyder egentligen “du ska identifiera dig med oss”. Ett sätt att få den marginaliserade gruppen att underordna sig utan att behöva använda synligt tvång.

    Liked by 3 people

    1. Ja, att vi inte ska fästa så stor vikt vid våra diagnoser proklameras i diverse olika utformningar och jag undrar om de som säger så förstår vilken maktutövning det är. Att inte identifiera sig med sin diagnos kan också innebära att jag blir så pass distanserad att jag ser mig själv som en sämre version av NT och det blir definitivt destruktivt.

      Det finns många aspekter av den medikaliserade förståelsen av NPF och jag är delvis kritisk till att det stämplar det som är annorlunda som fel. Värderingen försvinner dock inte på något magiskt sätt bara för att vi slutar benämna hur vi fungerar. Tvärt om tänker jag att det är otroligt viktigt att ha ord för att förstå sig själv och därför retar det mig också när någon påstår att jag inte ska tänka så mycket på mina diagnoser.

      Jag funderar på om en del av den helt vansinniga skolsituationen vi har handlar om just det du beskriver – att “du ska inte identifiera dig med din diagnos” egentligen betyder “du ska identifiera dig med oss”. Även i seriösa och ambitiösa inkluderingsprojekt verkar det finnas en övertro på att bara elever med NPF får gå i ordinarie klasser och känna gemenskap och tillhörighet med eleverna i de ordinarie klasserna så är allt bättre. Det snudd på hyllas som något helt fantastiskt men var är gemenskapen och delaktigheten med andra normavvikare? (Inte för att jag tror att alla små undervisningsgrupper och resursskolor är bra och särlösningar är problematiska men jag fattar inte att värderingen ter sig så självklar att ingen ifrågasätter om det verkligen är det enda som som är viktigt.)

      Liked by 1 person

      1. Ja det där med särlösningar och sånt är lite knepig fråga tycker jag. Å enda sidan borde klassrummen anpassas så att alla kan vara delaktiga, å andra sidan är det svårt att komma runt att det innebär att en inte får umgås med andra som liknar en själv. För personer med autism till exempel betyder det ofta väldigt mycket att kunna träffa andra autister. Men eftersom vi är i minoritet innebär det att om vi ska fördelas jämnt mellan klasser blir vi isolerade. Å andra sidan känns inte särklasser som ett problemfritt alternativ heller. Jag tror dock att detta är ett dilemma som går att lösa, men det kräver att en först accepterar att detta är ett problem och att inkludering inte bara är av godo även när den är “lyckad” (vilket den sällan är).

        Like

  2. Min diagnos som jag ännu inte har är en viktig del av min person. Den är mer betydelsefull än t.ex. mitt kön eller min nationalitet. Om vi bara kunde se vårt sätt att tänka som mer som en identitetsmarkör skulle mycket förbättras till det bättre. Hur handikappande denna tillhörighet är, är individuellt och en separat fråga. NPF – handikapp och superkraft i ett.

    Först när jag förstod att jag har autistiska drag kände jag mig som en hel person. Det behövdes ingen diagnos på pappret till det. Om vi bara kunde definiera den andra kulturella delen och visa den för världen så kanske bilden kunde bli lite mindre endimensionell.

    Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s