Att uppleva maktlöshet men ändå vara överordnad

Inne hos Turtagning skrevs för ett tag sedan följande kommentar

PS. En annan diskussion som jag gärna skulle ha är kopplad till det som Anna Odell gjorde. Det handlar om den ”maktposition” som jag som psykiater och vårdpersonal uppfattas ha. Så fort jag fick makten att vårda enligt tvång så kändes makten bara som en skyldighet. I princip handlar det om att välja det som är minst fel, självbestämmande och hög skaderisk eller frihetberövande. Men som sagt en annan diskussion. En diskussion som jag gärna har, men inte på Twitter… DS

Jag har tänkt en hel del på det och även på andra uttalanden om makt och maktlöshet från personer som jobbar i vården. Det handlar om kommentarer som är vitt skilda, ibland rena förnekelser av att vårdpersonal är överordnade patienter (“jag har väl inte mer makt än du?”) till försök att förklara sin egen frustration vilket är så jag tolkar kommentaren ovan.

Som patient tvivlar jag inte en sekund på att många människor som jobbar i vården upplever både vanmakt och frustration dagligen. Allt från situationer där människor har dödliga sjukdomar som saknar en effektiv behandling till situationer när det finns behandlingar och insatser som skulle hjälpa en person men som inte är tillgängliga pga byråkratiska regler eller personalbrist. Den vanmakten är högst begriplig. På samma sätt är det lätt att förstå upplevelser av vanmakt när det rör sig om den situation som beskrivs i kommentaren ovan att den makt som finns är att välja mellan två alternativ som egentligen är dåliga, det handlar bara om att välja mellan det som är minst dåligt. Att en psykiater egentligen skulle vilja göra så att personen mår bra och egentligen inte alls vill medverka till varken självskada eller frihetsberövande är högst begripligt.

De här upplevelserna av vanmakt förändrar dock inte den maktrelation som finns mellan vårdpersonal och patienter generellt och särskilt inte mellan en psykiater och en patient. I fallet om Anna Odell handlade hennes arbete om vem som har makten att definiera sanningen, om jag inte minns helt fel. När en patient och en psykiater har två olika upplevelser av vad som har hänt, vems version tas som sanning? Vems version skrivs i en journal som sedan kan ligga till grund för allt från beslut om sjukpenning till vård i framtiden till bedömningar av patientens personlighet? Inte är det patientens version som görs till officiell.

Jag har själv en erfarenhet av en läkare som agerade illa där jag på flera olika sätt har fått bekräftat i efterhand att det verkligen var så. Allt från att läkarens chef bad om ursäkt till att den person som var med mig under besöket till en inspelad ljudfil. Ändå är det läkarens version som följer med mig i form av journalanteckningar i alla kommande vårdkontakter. Där syns inte chefens ursäkt. Där syns inte vad läkaren gjorde. Där syns inte att läkaren började gråta själv.

För att förstå den här maktrelationen funderar jag på om vi kan jämföra den med föräldraskap. Många föräldrar har nog upplevt både frustration och vanmakt när ett barn som är trött och verkligen behöver sova vägrar lägga sig ner. Tonårsföräldrar som ser sina barn strunta i skolan och har försökt med mutor, uppmuntran, hot osv utan resultat upplever nog också vanmakt. Det förändrar inte att föräldrar är överordnade sina barn. Föräldrar har makten att besluta om lördagsgodis, godnattsagor och månadspeng. När en förälder och ett barn berättar olika versioner av en händelse är det inte självklart att barnets version ges samma tyngd som förälderns.

Kort sagt: att uppleva vanmakt är inte någon motsättning till att vara överordnad.

Vad tänker du som läser? Har du andra infallsvinklar?

Advertisements

9 thoughts on “Att uppleva maktlöshet men ändå vara överordnad

  1. Ja! Bra! Tack för viktigt och pedagogiskt inlägg. Jag har nyss börjat jobba inom psykiatrin (är patient sedan tidigare) och tänker såklart en massa på det här i samband med det. Skapade ett instagramkonto under namnet buptant och skrev en text om varför jag valde just det namnet, men har inte kommit mig för att publicera den någonstans ännu. Det handlar om precis samma grej, så jag klistrar in det här:

    Att kalla mig buptant är en strategi för att påminna mig om min maktposition.

    När jag var krisig ungdom, med många krisiga vänner, så var det just “buptant” vi kallade de vi träffade på bup, och vi hade ingen aning om vilken profession de tillhörde. Jag kände mig väldigt utlämnad, lågprioriterad och inte tagen på allvar. Jag blev inte sedd (det var inte bara en känsla).

    Det är svårt att identifiera mig med att jag är den där personen för mina patienter, någon som de är utlämnade till, någon med makt över deras liv. Det är lättare att tänka att jag arbetar åt dem, för dem (och det gör jag ju – _också_). Så det känns viktigt att påminna mig om att några av dem kanske ser mig som jag såg mina buptanter. Nån som bestämde över huruvida jag skulle få hjälp att må bättre eller inte.

    Därför kallar jag mig buptant.

    Like

    1. Väldigt tänkvärt. Det ger mig hopp om psykiatrins framtid att personer som själva är eller har varit patienter jobbar inom psykiatrin och aktivt relaterar till patientrollen. Även om den här underordningen finns/har funnits inom alla olika delar av vården som jag har kommit i kontakt med så blir det så mycket starkare inom just psykiatrin där själva sjukdomen/diagnosen/problematiken kan användas för att ogiltigförklara patientens upplevelse. Att vara med om väldigt jobbiga saker och sedan få förklarat att det inte har hänt gör saker med människor och det är där jag tänker att Anna Odells arbete skulle kunna komma till stor nytta.

      Like

      1. Ja, det är verkligen en fara inom psykiatrin mer än inom somatiken. Jag tror att mitt patientperspektiv är nyttigt, även om det också är kämpigt ibland. Jag känner flera personer som är patienter och vårdgivare inom psykiatrin. De är de bästa! ❤

        Like

  2. Alla som jobbar med människor på ett eller annat sätt HAR makt och det kanske fler skulle reflektera över det tillsammans. Makten kanske inte är så som man önskar, men ändock måste vi förvalta den makt som följer med det jobb vi har fått. När jag jobbade på LSS-boende upplevde jag skillnaderna i makt som obekvämt stora och jag kunde ibland undra hur mycket fog det fanns för vissa rutiner och förhållningssätt. Där jag jobbar idag upplever jag att makten har en annan dynamik. Jag har möjlighet att påverka vissa delar av andra människors liv, men det är inte jag som har makten att ta besluten. Ändå funderar jag på maktbalansen när jag hämtar den jag ska träffa och vi går till samtalsrummet. Hur ska jag göra för att upplevas så ofarlig som möjligt? Hur ska jag göra för att jag ska uppleva situationen som “trygg”? Med min kollega kom vi att prata om hur viktigt det är att vi hittar något som väcker någon positiv känsla hos oss om den vi skriver. Om man inte gör det blir skrivandet väldigt tungt.

    “With great powers comes great responsibility” Spiderman

    Like

    1. Tack för ett intressant svar!

      Jag har ett visst mått av hjärndimma idag och är oförmögen att formulera mina tankar men det låter väldigt bra och hoppingivande med en så uttalad strategi för vad som förmedlas när man skriver.

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s