Det handlar om trovärdighet

När jag orkar är jag aktiv på twitter. För ett par dagar sedan deltog jag i en konversation som var ytterst obehaglig. Det handlar om en läkare, en psykiater närmare bestämt, som presenterar sig som just psykiater på twitter. Dessutom uppger han sin arbetsplats och vilken inriktning inom psykiatri han har. Så långt är allt okej, jag följer ett antal personer i vården på twitter just för att få ta del av deras perspektiv på vård och vårdpolitik.

Det problematiska med den här läkaren är att han postar mycket privata saker, t ex en bild på sitt (förvisso påklädda) skrev. Det finns många aspekter av psykiaterns agerande som är problematiskt men en sak som verkligen inte verkade gå fram till psykiatern är den totala oförståelse för vilken enorm makt han har i sin yrkesutövning men även den trovärdighet som kommer med att ta på sig läkarhatten i sociala medier.

Som patient betraktas jag alltid med en viss misstänksamhet. Går det att lita på det jag säger? Jag har flera sjukdomar och funktionsnedsättningar och det innebär att jag ses som helt obegriplig i vården vilket jag har skrivit om många gånger förut. Är jag i psykiatrin för att diskutera ADHD-medicin finns ingen kunskap eller förståelse för mina problem med smärta, bristande fysisk ork och svimningstendenser som hypermobilitetssyndromet leder till. Är jag i smärtvården finns ingen kunskap om den uppvarvning som sker när jag utsätts för mer intryck än jag orkar. Är jag hos neurologen för EEG finns ingen som helst kunskap om hur svinont jag får i nacken av stolen jag sitter i. För alla dessa människor jag möter i vården är jag en krävande och besvärlig patient (jo, en läkare har faktiskt använt just de orden om mig) och det finns en tendens att sortera bort det man inte kan och inte förstår. När jag utreddes inom smärtrehabiliteringen var det så svårt att ta in hur fysiskt och mentalt utmattad jag var att det ignorerades och osynliggjordes tills en kurator tappade hakan fullständigt när hon insåg hur illa det var. Det är inte roligt att se en kurator se ut som att hon precis har sett ett spöke. Det är inte en inledning på ett samarbetande partnerskap.

Tendensen att förminska och ignorera det man inte förstår är stor, delvis pga att det finns en oerhörd stuprörskultur i den svenska specialistvården där uppdragen är snävt formulerade så personalen har ingen reell möjlighet att se mer än just sitt eget avgränsade ansvarsområde. Problemet är att det leder till att jag bedöms som icke trovärdig. Mina kunskaper om mig själv och hur jag reagerar på olika aktiviteter, mediciner och behandlingar värderas ofta väldigt lågt. Att behandlingar och undersökningar som har medfört skador och försämringar är ingen som direkt bryr sig om för skadorna journalförs inte. När jag berättar att min yrsel inte är psykisk utan en del av något som kallas POTS och hänger ihop med hypermobilitetssyndrom blir jag ofta inte trodd eftersom de flesta jag möter i vården inte vet vad POTS är.

Hur hänger det här ihop med en psykiater på twitter? När jag (och flera andra) påpekade att det är obehagligt av många olika skäl att se en läkares skrev på twitter avfärdades det vi sa. Att jag var rak och sa att jag aldrig skulle söka hjälp på den mottagningen läkaren jobbar eftersom läkaren uppvisar en ignorant och respektlös attityd verkar inte gå in. I stället publicerades skrevbilden igen på instagram med en förklaring om att läkaren måste få ha fritid, inte tänker sig låta censureras men att patienter inta ska ta illa upp. Så här skrev läkaren ordagrant (klickar du på länken så får du se bilden):

Min #skrevis blev ingen hjärt-raket. Det går att se innehållet från olika perspektiv… Mer naken än så här vill jag inte vara. Det här är en av de svåraste bilderna jag lagt ut. Efter bilden för tre dagar sedan har jag uppmärksammats på att den är olämplig ur ett patientperspektiv. Om du är patient och tar illa vid dig så vill jag be dig, snälla ta inte illa upp! Den här bilden handlar inte om att jag inte lyssnar på mina patienter. Den handlar inte om hur jag är i patientkontakten. Den handlar inte om att jag vill förtrycka någon. Den handlar om att jag vill kunna delta öppet och ärligt på sociala medier under samma förutsättningar som alla andra oavsett vilka de är. Den handlar om att inte lyssna på de som vill censurera mig utifrån mitt yrke. Den handlar om att inte lyssna på de som feltolkar mig. De som anser att jag har skyldigheter på fritiden pga mitt yrke. De som vill ta makten över vad jag får uttrycka som privatperson.

Det spelar ingen roll att det sker på läkarens fritid. Det spelar ingen roll att läkaren inte får betalt. När läkaren presenterar sig med titel, yrke och arbetsplats får han en enorm trovärdighet och status. Vem lyssnar på en multisjuk patient som dessutom har en neuropsykiatrisk diagnos när en psykiater säger att jag känner fel? För när psykiatern säger att vi inte ska ta illa upp är det ett regelrätt underkännande av patienters känslor, tankar och upplevelser.

Det står all vårdpersonal fritt att skapa helt privata konton och tramsa runt i sociala medier på samma villkor som alla andra. Men att ta på sig yrkeshatten och inte förstå vilket enormt inflytande det ger är insiktslöst och gör mig ännu mer rädd för vårdpersonal än jag redan är. Just oförmågan att ta till sig av all input psykiatern fick av oss patienter skrämmer mig mer än den ursprungliga men olämpliga bilden.

Vårdpersonals oförmåga att förstå vilken enorm makt ni besitter i och med att det är er uppfattning som journalförs, det är era ord som kommande vårdkontakter kommer att läsa, det är ni som kan besluta om vård och medicin skrämmer mig. När en psykiater säger åt människor som befinner sig i patientrollen att inte ta illa upp av att få någons skrev i ansiktet har han tyvärr bekänt färg och det får mig att undra om yrkeskåren ställer sig bakom agerandet. Ställer ni er bakom om en läkare i läkarrock och namnbricka beter sig olämpligt i sjukhuscafeterian också om det sker på läkarens rast? Eller är det också censur att en läkare i arbetskläder t ex inte bör dra sexistiska skämt inför patienter även om det inte är på betald arbetstid? Ska vi patienter sluta ta illa vid oss?

Det handlar om trovärdighet. Patientens gentemot läkarens. Psykiatripatientens gentemot psykiaterns. Värderas våra upplevelser likvärdigt? Är patientens behov av trygghet viktigare än psykiaterns behov av att leka och få uttrycka sitt privatliv fritt men med läkaretosets tyngd?

En av de andra personerna med patientperspektiv som var inblandade i samtalet har bloggat om sin upplevelse på här. Läs, så får du ytterligare en bild av det som hände.

Advertisements

10 thoughts on “Det handlar om trovärdighet

  1. Jag håller helt med dig det är viktigt att vi som vårdens professioner förstår att vi redan har ett övertag pga av vår titel. Tyvärr finns det alltför många som inte förstår eller bryr sig . Tack för en bra text jag sprider gärna denna vidare för att uppmärksamma kollegor. Dessutom tror jag vi måste prata mer om personcentrerad vård och ställa om dagens vård för att varje patients egna resurser ska kunna användas. Som det är idag slösar vi med resurser.

    Tack för bra text /Charlotta

    Like

    1. Tack själv! Intressant att du nämner personcentrerad vård. När jag läste om den filosofiska bakgrunden till personcentrerad vård i “Personcentrering i hälso- och sjukvård : från filosofi till praktik” så var det en hel del som trillade på plats. Många saker som jag har upplevt som benades ut och fick en teoretisk struktur som stöd för reflektion och samtal om maktrelationer mellan patienter och vårdpersonal. Jag tror definitivt att just reflektionerna kring makt är ett av den personcentrerade vårdens stora bidrag till att förändra vården till det bättre. Mitt intryck är dessutom att personcentrerad vård verkar vara ett koncept där både patienter och vårdpersonal kan mötas i samtal och resonemang och det är värdefullt.

      Bara det faktum att patienten blir betraktad och bedömd medan vårdpersonal är den som betraktar och bedömer är många gånger väldigt jobbigt. Vårdpersonalens bedömningar blir till ord i en journal som sedan blir sanning även för andra personer i vården. Det är inte jämlikt. När patienter har en annan uppfattning än vårdpersonalen blir det en bisak, det värderas aldrig lika högt eftersom vårdpersonalen är de som förutsätts kunna mest.

      Stort tack för att du vill sprida!

      Like

    1. Att uttrycka mig kortfattat är inte min starka sida så twitter är inte någon optimal samtalsplattform när saker börjar bli invecklade och komplexa. Jag har läst det du skrev inne hos Mikaela och funderar, ska försöka svara senare idag.

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s