Att öppna ögonen tar inte bort smärtan men driver oss framåt

Jag är en sån patient som de flesta i vården inte vet hur de ska förhålla sig till. Jag är multisjuk och mina sjukdomar och funktionsnedsättningar korsar vårdens gränser och det ställer till det något kopiöst, vilket jag har skrivit om tidigare (här t ex). En konsekvens av att vara en sådan patient, en orelaterbar patient som klassas som utmanande, är att jag många gånger har tvivlat på mig själv. Fram till för ett år sedan var jag övertygad om att det var mig det var fel på eftersom jag inte kunde passa in i vården. Det var många år av smärta och självförebråelser, många timmar av frustration och förvirring.

Sen hände något. Tack vare kontakt med andra i samma situation och lite mer kunskap om vårdpolitik bytte jag perspektiv och såg min egen underordning på ett helt annat sätt. Det var så den här bloggen föddes. Jag var medveten om de maktstrukturer som föreligger många år tidigare men att se sig själv som underordnad kan göra ont och att våga se det hända i praktiken var en utmanande process. Så från att anklaga mig själv handlar mina vårdmöten idag om att synliggöra för de jag möter hur deras världsbild innehåller blinda fläckar. Det är bra. Det är en jätteviktig del i att förändra vården.

Men. Att erkänna och acceptera min egen underordning gör inte livet som patient smärtfritt. Det gör mig starkare på många sätt men det gör inte mindre ont. Att klarsynt konstatera att vården blir undermålig pga vidriga maktstrukturer ger mig ett skydd mot att ge upp eller att sluta lita på mig själv men det gör ont och tar kraft. Det ger mig en möjlighet att vara konstruktiv och rikta mina handlingar åt ett håll där de gör nytta men det är varken enkelt eller utan ett pris.

Min tacksamhet till alla mina allierades stöttande, tröstande och kämpande kommer ur klarsynthetens smärta. För jag misstänker att det gör ont för många av er också. Ändå tar vi tillsammans strid för våra perspektiv. För att lita på oss själva och helt rimligt kräva att bli lyssnade på.

Advertisements

3 thoughts on “Att öppna ögonen tar inte bort smärtan men driver oss framåt

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s