När varningslamporna blinkar

Igår var jag filosofisk och positiv värre men idag ser det annorlunda ut. Jag har haft tre veckor med en belastningsnivå som är långt över gränsen för vad jag bör ha men på något sätt bibehållit riktningen och tack vare ett väldigt agilt förhållningssätt till planering och prioritering så har vi tagit oss igenom det. Mer än så faktiskt, vi har gjort det med bravur. Nu återstår två veckor till av en tillvaro som är kräver väldigt mycket av oss och nu börjar förmågan att upprätthålla vissa saker att dala. Dala sådär fort så att varningslamporna blinkar ilsket.

Kanske handlar det delvis om att jag mitt i allt är i slutfasen av att producera ett av de vidrigaste textdokument jag har skrivit i hela mitt liv. De av er som har följt mig sedan den gamla bloggen vet att jag har skrivit vissa texter som har varit smärtsamma men det här är värre. Det här är 25 sidors ont, från början till slut. Jag försöker att sätta stopp när jag anser att jag är klar för dagen men min hjärna funkar inte så, den skriver ändå och kommer att göra det tills kuvertet är lagt i brevlådan.

Jag är en mycket bättre projektledare idag än jag var innan jag blev sjukskriven för 2,5 år sedan och till stor del handlar det om att förmågan till konstant omprioritering har tvingats höja sig rejält, samt att jag nyttjar stödstrukturer mycket bättre idag. Det förändrar dock inte att vår livssituation ställer krav långt utöver det vanliga samtidigt som min ork är rejält kringskuren. När POTSen börjar bli värre är det ett tecken på att det är hög tid att skära ännu mer i tillvaron för jag vill aldrig svimma inför mitt barn igen. Jag måste ha ork att äta, förlorar jag mer muskelmassa blir den fysiska orken ännu sämre och situationen förvärrad så den här aptitlösheten måste hävas.

Så jag lyssnar på Tina och tänker att den här föreläsningen ska bli min kröning på den här tuffa perioden. Jag saknar egentligen kapacitet att sitta på en föreläsning två timmar en eftermiddag och kommer att få betala för det med sängläge i någon vecka efteråt. Det är ytterst sällan jag anser att något är värt att må så men den här gången är ett undantag. Den här gången ska jag sitta på en föreläsning om projektledning och familjeliv och för ovanlighetens skull uppleva igenkänning.

Ska du också dit? Känner du för det får du gärna vinka.

Advertisements

5 thoughts on “När varningslamporna blinkar

  1. Hoppas att det var lika bra som du önskade och att det inte blir alldeles för tungt efter.
    💖

    Like

    1. Jag har sett i Tinas kommentarsfält att det är flera som har önskat att föreläsningen ska hållas på andra håll i landet också och det verkar inte vara helt uteslutet. Det kan säkert vara en idé att framföra en önskning om att den ska komma till din stad med 🙂

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s