Tomma eller meningsfulla möten i vården?

Jag har suttit i många möten de senaste åren. Helt orimligt mycket tid och energi har gått åt till möten som inte har medfört särskilt mycket av värde. Många av mötena har varit i vårdsammanhang men det finns förstås en hel del andra områden som också har inneburit att träffa olika personer och försöka diskutera problem och ibland lösningar.

Möten som inte leder till något av värde men som ändå kostar så mycket av min dyrbara tid och ork leder till frustration av ett slag som är värre än vad jag själv förstår i stunden. Det handlar om maktlöshet, om en upplevelse av att vara fast i en helt ohållbar situation men hur jag än gör så lyckas jag inte förändra den. Dessutom tar de tid från andra insatser och leder till att jag blir sjukare. För att inte ätas upp av frustrationen utan i stället förstå den brukar jag tänka på möten som tillhörande någon av följande tre kategorier:

Icke-möten

Ett icke-möte är ett fenomen som innebär att minst två personer ses i någon form och försöker kommunicera men de möts egentligen aldrig. De råkar befinna sig i samma fysiska rum/telefonsamtal/skypesamtal osv med de har inte lyckats förstå varandra eller ta in vad den andra parten/de andra parterna egentligen vill förmedla. Ett konkret exempel i en vårdsituation är när en patient och en läkare möts för ett läkarbesök som patienten har bokat in med anledning av besvärande smärta i ryggen men under mötet ger läkaren råd om vikten av att borsta tänderna. Läkaren får uppfattningen att patienten äter för mycket godis och därför är trött och inte orkar motionera och konsekvensen blir ont i ryggen. Patienten å andra sidan misstänker att smärtan i ryggen hänger samman med den oergonomiska arbetsmiljö hen har som förskolelärare och förstår inte vad tandborstning har med saken att göra. Patient och läkaren har inte mötts och båda två är frustrerade när mötet är över utan någon som helst plan för åtgärd.

Tomma möten

Ett tomt möte är till skillnad från icke-mötet ett möte där de deltagande parterna tar in varandras tankar, upplevelser och budskap men det leder inte vidare. Ibland beror det på att alla deltagande parter upplever sig sakna möjligheter att göra något, ibland beror det på att deltagarna har helt olika och oförenliga uppfattningar om vad som är lämpliga åtgärder och lösningar på problem. I vissa fall verkar det handla om att ingen tar tag i att agera efter mötet och saken rinner ut i sanden. Ytterligare en orsak till att mötet blir tomt är brist på kunskap hos parterna (eller den av parterna som har inflytande) så även om de lyckas nå samförstånd om en åtgärd så visar sig åtgärden vara omöjlig att genomföra. Om vi tar exemplet med patienten som har ont i ryggen så enas patient och läkare om att en olämplig arbetsställning under lång tid har medfört inflammationer och försvagning av muskulaturen och lösningen är sjukgymnastik och att en arbetsterapeut besöker arbetsplatsen för att föreslå åtgärder. Läkaren remitterar till en sjukgymnast men sjukgymnasten jobbar bara med fotskador eller har inte möjlighet att ta emot nya patienter de närmaste sex månaderna och skickar tillbaks remissen. När remissen har skickats tillbaks har läkaren slutat och när patienten tre månader senare ringer och undrar vad som händer eftersom ryggsmärtan har blivit så illa att det knappt går att jobba så behöver proceduren börja om. Patienten bokas in på ett nytt besök hos en ny läkare. Arbetsterapeutbesöket antecknades aldrig i journalen och har helt runnit ut i sanden. Mötet ledde inte till någonting.

Meningsfulla möten

Ett meningsfullt möte kännetecknas av att det får en förbättrande betydelse för kommande händelseförlopp. Komponenterna i ett meningsfullt möte är 1) att parterna lyckas ta del av varandras uppfattningar, 2) att det går att nå överenskommelser om hur man ska agera och 3) att uppgjorda planer i tillfredsställande grad genomförs. I en vårdsituation kan det handla om att patient och vårdpersonal enas om vilka symtom som är de mest besvärande och att en plan görs för utredning, behandling eller symtomlindring. När planen börjar omsättas i praktiken kan mötet retrospektivt definieras som ett meningsfullt möte.

För att vara pedagogisk tar jag exemplet med patienten med ryggsmärta igen. Ett meningsfullt möte innebär att när patient och läkare har enats om symtom, diagnos och behandling så gör läkaren efterforskningar för att hitta en sjukgymnast som har goda kunskaper om ryggproblem och dessutom är verksam på en mottagning som har arbetsterapeuter och kan ta emot patienten inom en månad. Remissen innehåller uppgifter om vems ansvar det är att koordinera sjukgymnasten och arbetsterapeuten. När sjukgymnastiken har kommit igång och börjat ge effekt kan mötet definieras som meningsfullt.

Tvetydiga möten

Det kan te sig förfärligt orättvist att påstå att ett möte inte är meningsfullt om det inte leder till förbättring (jämfört med om inget hade gjort alls, inte nödvändigtvis en förbättring i termer av läkning av en sjukdom) och jag vill förtydliga att den här bloggen skrivs helt ur patientperspektiv. Flera av de jag möter i vården som har testat helt verkningslösa eller förvärrande behandlingar eller pressat mig genom utredningar som har gjort mig sjukare har menat att det måste göras för att komma fram till vad som fungerar. Så är det idag, vården är uppbyggd på det sättet och delvis beror det på undermålig informationsöverföring mellan parter i vården och bristande dialog med mig som patient. Det förändrar inte det faktum att det enda som skapar värde för mig som patient är de möten som på något sätt förbättrar min hälsa eller förhindrar försämring av den. Alla dessa vårdmöten som inte leder till någonting är oftast inte av värde.

Det finns en sorts möten som ligger i gråzonen mellan tomma möten och meningsfulla möten och det är de möten som leder till kunskap och klarhet även om de inte i sig innebär någon behandling eller symtomlindring. Ofta är klarhet i vad ohälsan beror på väldigt betydelsefullt och ett sådant möte kan också vara en nödvändig förutsättning för kommande meningsfulla möten. En återgivning av ett utredningsresultat är många gånger ett helt nödvändigt steg för vidare åtgärder och en del i patientens resa för att acceptera och gå vidare. Problemet är när utredningar inte resulterar i en klar bild och realistiskt handlingsplan utan skapar fler frågetecken och framför allt – när det blir oklart vems ansvar det är att ta över stafettpinnen och driva processen vidare. Ett vårdmöte som resulterar i klargöranden och information är inte ett tomt möte utan givande i bemärkelsen att min möjlighet till aktörsskap förstärks. Det förutsätter dock ett genuint ömsesidigt samtal och att den information jag får som patient presenteras på ett passande sätt, t ex skriftligt i punktform med hänvisningar till fördjupningar.

God vård?

Det finns en hel del strategier och teorier för att hantera möten, kommunikation och förståelse mellan människor och jag önskar att vårdpolitiken inte bara diskuterade ersättningsmodeller och valfrihet utan också beaktade hur vårdens organisation och kultur konstruerar möten mellan människor. Ur mitt patientperspektiv är det uppenbart att icke-möten och tomma möten behöver minskas och de möten som har en chans att bli meningsfulla ges högre prioritet. Till syvende och sist är jag patient i vården för att jag vill må bättre och vara mindre begränsad av sjukdomar och funktionsnedsättningar och det är bara meningsfulla möten som kan bidra till det.

Advertisements

2 thoughts on “Tomma eller meningsfulla möten i vården?

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s