Destabilisering av den biomedikaliserande kroppen

Pigg? Not so much. Snarare i det där läget då jag glömmer och tappar saker jag egentligen kan, som hur jag gör ett snabel-a (mycket opraktiskt när jag måste skriva min mailadress), vad saker heter (jag kunde för mitt liv inte få fram orden “adress” och “tangenter” när jag pratade med min partner alldeles nyss) och de här få raderna har inte innehållit många rättstavade ord.

Men. Jag tänker på varför mina möten med neuropsykiatrin och smärtvården har inneburit så fruktansvärt mycket frustration kring okunskapen om utmattning. Både ADHD och smärttillstånd i allmänhet och hypermobilitetssyndrom i synnerhet är starkt förknippade med utmattning. Både mental och fysisk sådan nämns i litteraturen och i de patientsammanhang jag deltar i är det väldigt vanligt. Det här har jag skrivit om tidigare men jag har nu en spekulation om varför neuropsykiatrin och smärtvården saknar kunskap om utmattning och utformar sin vård för patienter som inte är utmattade. Det mest slående i många vårdmöten har varit att det knappt går att prata om, det är som om utmattningen är tabu eller osynliggörs.

Är det möjligt att vården, skolan och samhället inte vill ta i hur stress, NPF och smärttillstånd samverkar för att det hotar den biomedikaliserande förståelsen av personer med NPF och smärta? Så länge alla känslor, tankar och handlingar kan ses som något som hör till NPF är det deterministiskt och frikopplar omgivningen från ansvar, t ex “ADHD-personer ÄR så” om någon som uppvisar stark ångest. Den ohälsa som ses hos personer med HMS (och andra smärttillstånd) och NPF ses som inneboende i diagnosen. Lägger vi till stress (stress och utmattning som beror på en icke anpassad omgivning) som en orsak till ohälsa händer det någonting. Vad får vi då?  Symtom och andra ohälsomanifestationer blir något som kommer pga den biologiska kroppens samverkan med omgivningen. Konsekvenserna blir dels att omgivningen får ett ansvar men också att en enkel och begriplig diskurs destabiliseras? Att det tvingar personer med ansvar (vårdpersonal, föräldrar, lärare, rektorer mm) att ifrågasätta sin förståelse av världen?

Kan det vara så att stress och utmattning destabiliserar den biomedikaliserade diskursen?

Nu ska jag ta min onda nacke och stirra in i en vägg en stund. Det var fint att få skriva det här innan mina tankar löpte amok.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s