Det finns en särskild plats i helvetet för vårdpersonal som låter tårarna falla samtidigt som ni missbrukar er makt

Den här texten skulle ha publicerats för en dryg månad sedan men omständigheter gjorde att den fick vänta. Nu har en tyngd tillfälligt lättat från mina axlar och jag kan publicera inlägget.

Alla ni som möter mig i vården som tycker synd om mig, alla ni som ser lite skärrade ut när ni får en strimma insikt i min vardag, ni som lägger huvudet lite på sned och utbrister “Men oj vad jobbigt du har det!” och verkligen vill engagera er för att göra någonting bättre. Det här är till er.

Jag vill inte ha din snällhet eller godhet. Jag vill ha din respekt. Jag vill inte att du lyssnar på mina gränser för att upprätthålla din egen bild av dig själv som en god människa, som väsensskild och något annat än de som gjorde mig illa. För förr eller senare kommer det gå upp för dig att din snällhet inte räcker till. Att det system du jobbar i gör mig illa. Att de som gjorde mig illa agerade enligt systemets regler och att det lika gärna hade kunnat vara du. Förr eller senare kommer dina ögon att tåras när du inser hur maktlös du är, när du inser att du inte kan vara den där superhjälten som räddar mig. Kanske kommer du att må riktigt uselt när du inser att du antagligen har gjort människor illa tidigare trots att allt du ville var att hjälpa. “Jag är rädd att jag ska bli en av de dumma”. Så kan det låta när du drabbas av den isande insikten av dina handlingars konsekvenser och din självbild raseras.

Det är inte ditt fel eller enbart ditt ansvar att systemet fungerar som det gör. Jag kan bara föreställa mig vilken kris du hamnar i när det du trodde var bra visar sig vara dåligt och det du har lagt så mycket tid, engagemang och pengar i inte är så bra som du trodde utan till och med riktigt skadligt ibland. Kanske har du fram till nu trott att du är någon slags god fe som räddar människor från det dåliga. Vad händer när din vilja att vara snäll tar slut? Vem blir du då? Plötsligt är respekt för min integritet, min samsjuklighet, alla mina funktionsnedsättningar och allt vad patientdelaktighet heter som bortblåst. Där och då händer det du själv har förfasat dig över. Du reducerar mig till ett objekt, något annat än en hel människa, någon du kan köra över och behandla som en lägre stående varelse.

Så bespara mig din snällhet. Bespara mig dina förfasanden över hur jobbigt jag har det och agera för att ge mig makten över mig själv och mitt liv. Bespara mig dina tårar över hur hemsk världen är samtidigt som du upprätthåller just de maktstrukturer som hela tiden förminskar mig och tar ifrån mig möjligheten att bestämma över och delta i mitt liv. Beklaga dig inte över hur jobbigt det är att leva med den konstanta smärtan och utmattningen samtidigt som du ställer krav som förvärrar den. För att vara ännu tydligare:

Gråt inte över hur jobbigt det måste vara att inte kunna flyga när du är den som gång på gång puttar mig från hustaket så att jag faller pladask i marken och bryter alla ben i kroppen. Visa mig i stället var hissen finns. Gråt inte över hur jobbigt det är att leva med ljuskänslighet samtidigt som du kräver att jag ska vistas i lysrörsbelysning som får mitt ansikte att rycka. Bespara mig dina tårar över de vidriga överbelastningssmärtor jag får av att sitta upp för länge när det är du som pressar mig till att behöva sitta. Gråt inte över hur jobbigt det är att behöva koordinera sin egen vård när du själv saknar verktyg och färdigheter för att få just den vård din mottagning erbjuder att fungera ihop med verksamhet från andra delar av vården. Och ge för i helvete fan i att gråta över hur jag som kvinna och förälder inte tas på allvar i vården när du själv är beredd att utnyttja din maktposition till att smula sönder min trovärdighet så fort du inte orkar vara snäll längre.

Agera med respekt för den person jag är. Lägg ditt krut på att ta fram nya sätt att bedriva vård på där patienterna inte reduceras till fragmenterade objekt. Fundera på hur du skulle tilltala en patient som du såg som din jämlike. Erkänn att systemet inte är bra nog. Driv frågor om samsjuklighet/funktionsnedsättningar. Men bespara mig dina able tears.

Advertisements

6 thoughts on “Det finns en särskild plats i helvetet för vårdpersonal som låter tårarna falla samtidigt som ni missbrukar er makt

  1. Så väldigt bra skrivet! Har inte direkt något att tillägga men avskyr också allt som är vårdpersonal eller liknande som typ vill ha förståelse av en. Jag ska inte behöva hantera deras känslor liksom. Jag vill bara ha den hjälp jag kan få, och kan den inte erbjuda någon hjälp är den irrelevant för mig. Spelar absolut ingen roll om jag “har förståelse” för att de inte kan hjälpa mig eller inte. Har varit med om sådant flera gånger. Inte i vården i första hand, men i mina studier. Personal som ska hjälpa mig med att anpassa studierna men som vägrar göra sitt jobb och vill att jag ska visa förståelse för att de inte kan (vill) hjälpa mig. Tycker det känns som något som liknar lite det du skriver om.

    Like

    1. Det finns många gemensamma beröringspunkter mellan det du beskriver från universitet eller skola och vården. Just tron att patienter/elever/studerande bara blir illa behandlade när det sker avvikelser från rutiner är oerhört problematisk för när det går upp för berörda att även rådande rutiner och strukturer innebär att personer som inte funkar som man “ska” så blir det patienten/den studerande som plötsligt ska hantera alla känslor. Det är oacceptabelt. Jag tror att det också är ett tydligt exempel på att det i stora delar av samhället ses som helt rimligt att behandla funkisar illa.

      Liked by 1 person

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s