Superanhörig, utmattad och vansinnigt arg

Har du varit på en arbetsplats någon gång där du förväntas samordna, projektleda och organisera en massa saker men ingen informerar dig självmant utan du får konstant jaga informationen? Där du oftast får ägna dig åt brandsläckning och reaktiva åtgärder i stället för proaktivt, strategiskt arbete som du skulle behöva för att kunna göra ditt arbete tillfredsställande? Då vet du hur fullständigt dränerande det är. Hur stressnivån blir skyhög när du går från den ena krisen till den andra trots att det oftast är saker som hade kunnat undvikas om du haft informationen lite tidigare. Då vet du hur det är att leva med att du nästan alltid misslyckas med allting trots att du jobbar så hårt du bara kan och skär mer och mer i allt vad fritidsintressen, relationer och privatliv heter för att försöka mäkta med jobbet. Du jobbar hårdare och hårdare men det hjälper inte för trots alla dina fantastiska verktyg för planering och att ligga steget före ligger du alltid två steg efter.

Tänk dig nu att jobbet inte är ett jobb du kan säga upp dig från, eller bli sjukskriven från heller. Hur sjuk du än blir måste du fortsätta och när du blir så sjuk att du inte orkar så havererar livet ännu mer. För det är just det som är jobbet för föräldrar som själva är sjuka och funktionsnedsatta och som dessutom har barn med lite extra behov. För att få ordning på vård, rehabilitering, skola/förskola och det dagliga livet så förväntas du samordna och planera en fruktansvärd mängd saker men informationen du behöver finns inte utan du måste aktivt jaga den. Personalförändringar som påverkar ditt barns stöd i förskolan? Det får du reda på precis innan det händer och eftersom ditt barn är mycket känsligt för förändringar så leder det till mycket stress och oro hos barnet som du får hantera eftersom barnet inte hann förberedas i tid. Förändrad vårdsituation på en av dina vårdmottagningar? Det får du reda på samma dag som det händer trots att det innebär att du nu måste lägga flera timmars arbete på administration vilket i sin tur leder till att du måste avstå din sjukgymnastik eftersom orken inte räcker till båda. En utförsäkringsprocess som kommer att kräva en massa saker av dig innebär inte att du i god tid får veta vad så att du kan göra en sammanhållen vårdplanering utan du får själv tjata och ligga på för att få den informationen. Vårdbesök för ditt barn som kräver att du ska vara frisk och normfungerande där ingen verkar ens ha tänkt tanken att det är viktigt både för föräldrar och barn att upprätthålla aktivitetsbalansen så du får kämpa som en dåre och lägga den lilla ork du har på att bromsa så att barnet och du själv inte ska bli utmattade.

Senaste numret av Attention har en del som heter Superanhörig.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ead/66177821/files/2014/12/img_0009.jpg
Det är mycket bra läsning men för den som inte orkar läsa rekommenderar jag att stanna upp och titta på omslaget. “Du har fått ett övermänskligt uppdrag. Du har rätt till stöd och förståelse” lyder underrubriken. Tänk om den där förståelsen kunde komma från inblandade parter som skola/förskola, vård och Försäkringskassan. Inte bara som vänlighet utan i form av kompetens och kunskap om HUR man bäst samarbetar med föräldrar till barn med särskilda behov. Kunskap om vikten av att föräldrar behöver information i tid och ges en realistisk chans att vara aktiva medskapare och inte bara brandkårsstyrkor. Kunskap om att vissa funktionsvariationer är ärftliga och att föräldrarna själva ofta lever med en bristande ork eftersom det hela tiden ska kompenserar pga det funkofoba samhälle vi lever i. Det vore ju också alldeles strålande om stressvården och andra delar av vården kunde samarbeta så att alla som hamnar i utmattningssyndrom av helt andra skäl än jobbet inte möttes av Goddag yxskaft-attityder.

Titta gärna på den här filmen. Lägg sedan ihop den med det jag har skrivit ovan. Om problemet med arbetslivsutlöst utmattning bl a handlar om att den som har blivit sjuk har skalat bort sig själv för jobbets skull, hur tror du att det blir när “jobbet” är att leva och skapa en bra tillvaro för sig själv och sina barn? Och hur ska det kunna vändas när stressvården och övrig vård inte samarbetar samtidigt som föräldrar till barn med särskilda behov måste vara superanhöriga? Det finns personer i vården som inte är så här utan tvärt om är mycket bra på att släppa in mig i vad som händer tidigt i processen men det sorgliga är att de är undantag och ofta anstränger sig väldigt mycket för att det saknas strukturer och verktyg att falla tillbaka på.

Det här inlägget är skrivet på ren och skär ilska efter en dag när jag tappade humöret tillräckligt för att smälla igen dörren och gå hemifrån. Det är inte särskilt bra att agera så och jag skäms men samtidigt undrar jag vad som skulle hända om jag inte blev arg? Ilska är mitt drivmedel när orken är slut och tur är väl det för om en samhällsförändring ska till behöver vi alla skrika, ta plats och vara jobbiga.

Advertisements

2 thoughts on “Superanhörig, utmattad och vansinnigt arg

  1. Tack! Tack för att du finns, tack för dina ord, för att du orkar bli arg, för att du fortsätter kämpa.
    Tack.

    Själv blir jag bara skakig och oförmögen, finns ingen ork till ilska ens. Jag längtar efter din ork att skriva ord som lyser upp i mörkret. Så tack, igen.
    ♥♥♥♥♥♥♥♥

    Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s