Ett vanligt föräldramöte

Föräldramöte på förskolan. Det är onsdag och oväntat kallt när jag kliver av bussen på väg till mitt andra föräldramöte någonsin, trots att mitt barn precis har påbörjat sitt tredje läsår. Jag gick på det allra första föräldramötet, det som hölls innan inskolningen började men sedan dess har jag inte varit med. Trots att det bara är ett vanligt rutinföräldramöte för hela föräldragruppen är jag förvätansfull. Concertan har börjat ha effekt och jag är inte alls lika slut i huvudet om kvällarna. Under dagarna är det som att alla intryck sorterar sig själva och jag har till min egen förvåning lagat mat efter ett nytt recept och ändå orkat känna smaken av maten när den var klar. Det är ingen magi men många vardagsgöromål färgas inte av samma mentala tröghet och kraftansträning även om den fysiska uthålligheten är lika begränsande som den var innan. Vad som är ännu mer förvånande är att jag sover annorlunda många nätter. Det är som att jag sover utan full gas i tankeverksamheten. Jag bara sover, utan att min hjärna gör flera saker samtidigt.

Det är kallt i lokalen så jag behåller jacka och vantar på. Kontrasten mellan mörkret utanför fönstrena och lysrören inne är påfrestande så jag behåller kepsen på också. Så startar mötet. Personalen berättar om att terminens projekttema är fiskar, vi får se bilder från en vanlig dag och blir påminda av vikten av ordentliga regnkläder. Jag kämpar med hållningen på den obekväma stolen, det gäller att inte ramla tillbaka i gamla rörelsemönster nu när jag har kommit så långt med sjukgymnastiken. Efter en trekvart är jag riktigt slut i kroppen och vill helst bara lägga mig och vila men då delas vi in i mindre grupper och ska diskutera vad begreppet “kultur” är för oss. Ska jag lämna mötet nu, kroppen säger ju ifrån men så farligt trött i huvudet är jag inte? Nej, jag vill prata med de andra föräldrarna, jag vill inte vara den anonyma föräldern som de andra aldrig ser. Jag vill vara en verklig förälder och inte ett spöke i kulisserna.

Så börjar vi diskutera, vi är sex föräldrar i min grupp och gruppen intill är nog lika många. Sorlet från den andra gruppen tränger sig på och jag försöker lyssna på vad de i min grupp säger och stänga ute ljudet från den andra gruppen. Det går dåligt men jag anstränger mig ändå, jag lyssnar, berättar kort om vad jag tänker om begreppt kultur och en av de andra föräldrarna säger något väldigt intressant som får min tankeverksamhet att dra igång lite till. Nu är det mycket i huvudet: hållningen, smärtan i nacken, det jobbiga ljuset, sorlet från den andra gruppen, samtalet i min egen grupp och just där accelererar antalet tankespår. Tankarna kring vad de andra föräldrarna säger snurrar fortare och fortare och jag får svårare och svårare att hänga med i mitt eget huvud. Jag bara andas och tänker att jag måste inte delta mer, jag har deltagit i gruppdiskussionen efter den förmåga jag har.

När mötet är slut inser jag att de andra föräldrana känner varandra på ett sätt som jag inte gör. När skulle jag ha lärt känna dem? Under hämtningarna som jag precis har börjat klara av orkar jag inte prata med andra föräldrar för att jag har fullt sjå med att hantera mitt barn och alla ljud från barngruppen. Tankfull går jag genom bäckmörkret till busshållplatsen med värkande leder. När jag sätter mig på bussätet kommer den första trötthetsvågen. Det blir luddigt, varmt, som om min hjärna bestod torktumlarludd och honung. Trögt, segt men med många tankespår som försöker fara fram ändå.

Väl hemma är klockan strax efter åtta. Det är okej att jag är så slut, tänker jag, jag har ju två timmar på mig att komma ner i varv och hinna processa alla intryck innan jag ska sova. Barnet sover och min partner och jag pratar om föräldramötet. Orosmoment, funderingar, reflexioner. Hur ska det gå för barnet nu när de andra barnen börjar vilja leka utanför förskolan? Vill hen också det? Orkar hen det? Orkar vi det? Klockan kvart över tio slocknar jag efter min vanliga kvällsrutin. Helt slut, både i kroppen och huvudet men jag är ändå nöjd med att jag klarade det här, att jag inte är alls så förstörd som jag hade blivit för ett halvår sedan. Det går framåt med både utmattningen och smärtan.

Exakt en timme senare vaknar jag mitt i kaosartade drömmar. Fragment från föräldramötet spelas upp om och om igen i huvudet. Jag försöker blunda och ramla tillbaka till sömnigheten men virrvarret i huvudet förhindrar det. Det är full gas. Jag slår på en podcast och stoppar i lurarna i öronen och andas långsamt men jag uppfattar inte vad som sägs i podcasten för det är för snurrigt i huvudet. Andas, långsamma andetag, fokus på andetagets rörelse i magen. Jag tänker att det gör inget om jag inte sover i natt för jag kan vila i morgon men tanken gör mig bara lugn i några sekunder. Filmklippen i huvudet spelas om och om igen, vad som sas, vilket tonfall, kropsspråk, belysningen. Saras mammas pillande på sitt pärlhalsband, Leons pappas röst, pedagogen Katarinas tystlåtenhet men fundersamma ansiktsuttryck. Det gör ont på det där sättet jag inte lyckas beskriva, min ork är slut med tankeverksamheten slutar inte utan den tvingar mig att anstränga mig ändå. Att anstränga mig för att bara existera. Det är som om någon del av min hjärna inte har tagit in vad som hände utan jobbar förtvivlat för att förstå och sortera allt på plats. Fragmenten är diffusa och det är något ogreppbart över dem, trots att föräldramötet varken var obegripligt eller svårtolkat utan högst ordinärt. Efter en halvtimmes andningsfokus är det inte bättre utan nu rinner tårarna och obehaget river sönder mig. Jag försöker gråta tyst men det misslyckas och allt jag kan tänka är att jag skulle göra vad som helst för att bli medvetslös just nu. Tankelös, i vila. Varför blir det så här?

Efter en timme tar jag den sista Nitrazepamen jag har och inser att jag har hållt mig till 25 tabletter på ett år. Bra, det är inte för mycket. Jag somnar efter en halvtimme och sover faktiskt sex timmars obehaglig låtsassömn trots kaoset i huvudet. Det är bättre än väntat, så någon nytta gör Concertan. Dagen efter handlar mest om att parera seghet, sorg och den mentala tröttheten som föräldramötet ledde till. Ingen sjukgymnastik för jag är för yr och fysiskt svag. Många djupa andetag för att inte snäsa åt mitt barn men det rinner över några gånger ändå. Jag är inte en bra förälder när jag har pressat mig själv så hårt över gränsen.

Jag vill inte ha det så här. Hur tungt det än är att acceptera att jag måste vara hemma och ta det lugnt om kvällarna, hur mycket jag än avskyr det så är det inte värt den vidriga upplevelse det innebär att ha obearbetade intryck i huvudet hela natten. Aktiviteter i grupp skapar mycket intryck, aktivteter på kvällarna innebär för kort tid att hinna bearbeta intryck. Kombinationen är fruktansvärt obehaglig och katastrof för min utmattning. Jag frågar mig om och om igen varför det blir så här. Egentligen vet jag svaret, jag är intryckskänslig. Min perception är normavvikande och jag berarbetar inte intryck som jag förväntas göra. Jag är utmattad för att jag har tvingat mig över gränsen hela mitt liv och därför är intryckskänsligheten uppskruvad till max. Ändå slutar inte frågorna spinna, för hur är det möjligt att det här är så svårt för andra människor att förstå? Hur är det möjligt att jag gång på gång får höra att jag är bra på att beskriva min intryckskänslighet men när de jag möter sedan ska omsätta informationen till handling så går det inte? Hur är det möjligt att inte ens den neuropsykiatriska vården kan förstå sig på min intryckskänslighet och omsätta den till realistiska behandlingsförslag? Är jag verkligen den enda människan i världen som är så här intryckskänslig? Varför görs jag så orelaterbar? Är jag den enda människan i världen som blir utmattad av grupper och måste få lugn och ro om kvällarna?

Den här texten skrevs i frustration kring hur svårt det är att nå fram till många av de jag möter i vården och var egentligen inte tänkt att publiceras här. Ett läkarbesök jag hade nyligen fick mig ändra mig och att inse att intryckskänslighet, fördröjd effekt, smärta och utmattning är något som behöver belysas för när även de som ska vara experter har svårt att förstå är något allvarligt problematiskt.

Advertisements

6 thoughts on “Ett vanligt föräldramöte

  1. Tack.
    Många ord på tankar och upplevelser som jag inte är i stånd att komma fram till på en hand. Känns svårt att förklara allt sånt för nära och kära, kanske mer än för vården… Allt fokus är ju ändå på mig i vårdmötena, det gör inte så mkt m pauser och ämnesbyte, att jag tappar tråden el bara helt enkelt inte kan tänka el kommunicera klart och tydligt. Vänner kan däremot lyssna ena dagen och vara förstående när jag förklarar, för att sedan bli irriterade dagen efter på det jag gör.
    Sen är det ju en helt annan sak att få rätt vård efter samtalet…

    Jag suger i mig dina ord och tankar, tack!!!

    Like

  2. Otroligt bra och målande beskrivet – hur det ena läggs till det andra och mixas till en salig röra! Orkar inte riktigt formulera mig som jag vill då jag hadt en snurr-natt i natt. Men tack! 💛

    Like

  3. Känner igen mig även om du vekar ha det tuffare än jag. Tack för att du delar med dig, och sätter ord på saker som är så förbaskat svårt att klä i ord!
    Är det möjligt för dig att delegera några föräldramöten eller funkar inte det för er?

    Like

    1. Det där var det senaste föräldramötet jag var på, barnets andra förälder drar ett otroligt tungt lass med alla lämningar, hämtningar och föräldramöten. Däremot är jag ofta med på möten med hab mm men de ligger då alltid på morgon/förmiddag så att jag ska ha haft några timmar mellan mötet och natten för att komma ned i varv.

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s