Varför är det så svårt att skapa en inkluderande vård?

Mottagningen jag var på idag befinner sig i en byggnad med två våningar. Sköterskan jag träffade hade flyttat upp sitt rum på övervåningen och eftersom min SI-led är ömmare än vanligt och jag inte bör gå i trappor så frågade jag om vi kunde ta hissen. Det fanns ingen hiss. Sköterskan improviserade fram ett ledigt rum på bottenvåningen så det löste sig men jag blev lite trött ändå. Trött på att behöva vara jobbig och begära för mycket. Frågande kring vad som fick mottagningen att förutsätta att alla deras patienter kan gå i trappor.

Det som var viktigast kunde vi göra i det improviserade rummet och det var ju bra men en grej som jag hade behövt kunde inte göras. I stället för lite klarhet väntar en veckas ovisshet. Morr.

Egentligen hade jag inte tänkt publicera det här inlägget för att det kändes poänglöst men sen läste jag Livets bilders uppmaning med anledning av att det är arbetsterapins dag idag och ändrade mig. Textförfattaren skriver bl a

Detta med aktivitetsanalys och anpassning av aktivitet och miljö tillhör ju vårt (arbetsterapins) expertområde? Varför är detta då – ur en patients perspektiv – ett så extremt eftersatt och bortglömt område inom vården? 

Eftersom jag dagligen frågar mig själv hur det är möjligt att vården är så exkluderande i sin utformning så är det här ett mycket välkommet inlägg. Vad är det som gör det så svårt att få in lite genomtänkt inkluderande i vården?

Jobbar du i vården eller är du patient (eller anhörig) och är frustrerad över att du ofta känner dig fel i vården? LÄS.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s