Teambaserad vård – hur blir det för multisjuka?

Jag tänker på det här med teambaserad vård som hypas en del. Det finns utan tvekan fördelar med att ha utgångspunkten att olika professioner i vården är experter på olika saker och om de olika expertkompetenserna kommer patienten till nytta blir vården bättre. Om de olika yrkeskategorierna dessutom samarbetar i ett team slipper patienten samordna och hålla ihop sin vård utan det sköter teamet. Jättebra i teorin och säkert i praktiken för vissa.

Frågan är hur det blir för de människor som behöver vårdens hjälp av flera olika orsaker dvs personer med flera sjukdomar och/eller funktionsnedsättningar. Ska varje sjukdom/funktionsnedsättning behandlas av ett eget team? För en person med t ex hypermobilitetssyndrom och smärta, ADHD och utmattningssyndrom så innebär det tre helt olika delar av vården. Tre olika team. Om varje team består av fem personer (sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska, läkare, kurator eller psykolog) innebär det 15 personer. 15 personer som alla bara ser sin bit (så som vården fungerar idag) och där samarbetet som bäst sker inom teamet men inte med helt andra delar av vården. Det går inte. Lägg till att för att få teambaserad vård måste patienten först ofta genomgå en teambaserad utredning där allt ska förklaras från scratch och patienten oproblematiskt förväntas vara öppen och sårbar och berätta väldigt mycket om sig själv. Lägg sedan till att det inte är säkert att personen kommer till rätt team från början utan när utredningen är klar inser teamet att den här patienten borde komma till ett annat team på mottagningen men det teamet vill då göra om och få bilda sig en egen uppfattning av patienten så patienten ska berätta igen och igen och igen om sig själv och sina symtom och problem. (Lägg på det till att mycket vård ges i grupp så sen förväntas patienten öppna sig för ytterligare okända personer och hantera en grupp för att få den där teambaserade vården.)

Det blir många människor. Hur ska den som är sjuk och utmattad orka med så många människor?

För den stora grupp multisjuka/funktionsnedsatta som idag far runt i vården utan att höra hemma någonstans kanske det i stället handlar om att en samordnande instans ( t ex vårdcentralen) hjälper till att hitta en arbetsterapeut som kan det som är störst behov av, en sjukgymnast som kan det som är viktigast osv. Kanske jobbar arbetsterapeuten med att hjälpa personen med intrycksavskärmning för att avhjälpa ADHD-problematiken och i längden även utmattningen medan sjukgymnasten jobbar med smärtan och hypermobilitetssyndromet och en sjuksköterska på en tredje mottagning jobbar med medicinering för en av följdsjukdomarna till hypermobilitetssyndromet? En läkare på vårdcentralen kan ta rollen som sammanhållande kontakt och remittera till alla ställen som ska remitteras till, skriva eventuella intyg till försäkringskassan och också långsiktigt hålla koll på allt som behöver fixas, t ex ortopedtekniker (skicka remiss till ortoped i tid så att remiss till ortopedtekniker kommer i tid innan förra årets ortopedtekniska skor har ramlat sönder), hålla reda på blodprover som ska tas regelbundet mm. Vad tror vi om det? Har du som läser något annat förslag?

Den som är sjuk och/eller funktionsnedsatt måste få rätt till integritet och respekt för sitt privatliv. Att kräva att någon ska orka ta in många okända människor i sin vård är varken praktisk fungerande eller respektfullt.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s