Vågar jag blogga?

Den här bloggen är en viktig del i min kamp framåt. Jag kan inte alls skriva så mycket som jag skulle vilja skriva och jag får nöja mig med att publicera inlägg utan att ha putsat dem riktigt bra för annars skulle inga inlägg bli postade. Jag har tidigare skrivit här om hur bloggandet hjälper mig i min rehabilitering men trots det vet jag inte om jag vågar fortsätta. Jag är rädd att Försäkringskassan ska missta bloggande för arbetsförmåga och att jag ska få min rehabilitering och vård avbruten därför. Att kunna blogga 20-30 minuter ett varierande antal gånger i veckan är inte att ha arbetsförmåga vilket jag tydligt har beskrivit här.  Just nu ser jag ett ljus i tunneln för min aktivitetsförmåga generellt och arbetsförmåga specifikt. Jag är inte där riktigt än men jag tror att jag kommer att kunna börja arbetsträna/jobba innan 2014 är slut och det är delvis tack vare bloggandet. Jag trodde fram till i våras att det var kört, att jag var uträknad eftersom jag blev så skadad av mycket som hände i vården. När jag inte kunde duscha, gå, prata, sitta och knappt äta många dagar var min framtidstro milt sagt svartmålad. Att jag vågade börja skriva de tankar om vårdorganisering och min situation som sjuk och funktionsnedsatt betydde mycket för mig. Det betydde att jag började tro på min egen förmåga och släppte vårdens förminskade bild av mig.

Jag läser den r insändaren och blir tyvärr inte förvånad. Regelverket och den s k rehabiliteringen som finns för långtidssjukskrivna är inte rättssäkert utformat och framför allt är det inte utformat för att öka aktivitetsförmågan hos den som saknar arbetsförmåga. Jag har en fantastisk handläggare på FK som verkligen kämpar för att jag ska få arbetsförmåga på riktigt men hen kan förstås inte ändra på något regelverk.

Det är ett stort demokratiproblem om personer som har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga inte ens får försöka ta ton i det offentliga rummet. Vi har svårt att höras som det är och pga begränsade resurser kan vi oftast inte organisera oss politiskt i någon högre utsträckning. Vad händer om vi skräms till tystnad? Vem ska kämpa för en bättre vård och ett mindre funkofobt samhälle om vi inte får berätta om våra erfarenheter?

Jag önskar att Försäkringskassan kunde gå ut med ett klargörande kring vad som gäller. Får den som är sjukskriven/har sjukersättning lägga en stund om dagen på att försöka skriva? Får vi försöka delta i samhällsdebatten med de mycket små resurser vi har? Får vi hålla hoppet uppe eller ska vi vara tysta och inte berätta vad som händer?

Advertisements

3 thoughts on “Vågar jag blogga?

  1. Jag vill säga tack iaf, för att du delar dina stunder av energi och ork. Vill ofta skriva och bekräfta hur mkt jag uppskattar det och att det hjälper mig. Tyvärr fattas orken mig. Du berör och behövs, tack.

    Like

  2. Så sant. Bra gjort av dig att starat/vara en del av en demokratirörelse!

    Jag har ett jobb men jag orkar inte lika mycket som de flesta. Orken är min flaskhals. Jag går plus på att skriva. Det gör att jag orkar vara mamma fullt ut lite oftare. Än så länge för mig själv och i kommentarsfält. Du inspirerar!

    Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s