Bekänna fast krisen inte är över?

Jag läser Åsa Beckmans krönika om bekännelsekultur och att det stora tabuet inte är att berätta offentligt om när livet brakar utan om att inte vara konstruktiv och att inte ta sig upp. Det är tankar jag har tänkt själv, särskilt sedan jag gick ut med mitt inlägg om den hotande utförsäkringen på facebook och nu under veckan när jag har gästpostat för instagramkontot Kvinnohat. Det har förstås varit läskigt att berätta relativt privata saker även om det är väldigt mycket jag inte berättar. Samtidigt så är det väldigt intressant att se reaktionerna. Att, ja, mitt mående är förvisso på väg att bli bättre men att jag inte är ur krisen. Än är det inte över utan tvärt om är ju det verkliga hotet utförsäkringen i maj nästa år, det som hotar att stjälpa mig för gott. Jag kommer leva med ett visst mått av ohälsa och begränsningar pga normavvikande funktionalitet för resten av mitt liv, det är ingenting som förändras bara för att jag klär det i ord på sociala medier. Jag är underordnad den politik som förs och det samhälle vi skapar tillsammans.

Om jag vaknar på måndag och mot all förmodan ser att vi har fått en alliansseger i riksdagsvalet så spelar det ingen roll hur mycket jag än kämpar och försöker göra saft av den sura citronen. Alliansen vill ha kvar sjukförsäkringen som den är idag (vår socialförsäkringsminister menar att systemet funkar bra) och det är ingenting jag kan göra något åt då. Kommer peppen att fortsätta komma om jag knockas till marken fullständigt i maj? Vad händer om jag fortsätter berätta om att nej, tyvärr, det blev ingen framgångsberättelse? Vem kommer lyssna då?

Jag hoppas att jag vaknar på måndag och ser att Feministiskt initiativ tar plats i Riksdagen och att Alliansen och SD inte längre ska få styra. Jag hoppas att alla som har beklagat sig över vilken fruktansvärd situation jag har hamnat i också tänker på vad ni röstar på. För det är tämligen hycklande att tycka synd om mig och ändå rösta på Moderaterna. (Alltså, rösta för all del på Moderaterna om det är det du vill men tyck inte synd om mig och beklaga dig inte över att det har blivit så här. Jag är varken ett undantag eller ett olycksfall i arbetet.)

Advertisements

One thought on “Bekänna fast krisen inte är över?

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s