Läkning från utmattningssyndrom del 5: Bloggande

Det här är det femte inlägget i en serie som ursprungligen skrevs när jag trodde att jag hade ett utmattningssyndrom. I dagsläget verkar det snarare röra sig om sjukdomen ME/CFS och de strategier som tas upp gör mig inte frisk, däremot förhindrar de att sjukdomen blir värre och gör att jag ändå kan leva ett gott liv. Samtliga inlägg finns under etiketten läkningsskolan.

Då är det dags för nästa del i serien om hur jag gör för att läka från mitt utmattnignssyndrom. I det här inlägget tänker jag ta upp bloggen och vad den betyder för mitt mående. Många undrar säkert varför jag lägger den lilla energi jag har på att blogga men som jag ska visa så är det en del i min läkningsprocess. Jag kommer ta upp bloggen som reflektionsverktyg, ett sätt att känna mig kompetent, ett sätt att arbetsträna och betydelsen av kontakt med andra i liknande situationer. Den här bloggen kom till av ren ilska över hur fruktansvärt undermålig vården är på många sätt. Jag var urförbannad på hur samhällsdebatten om både vården och sjukförsäkringen såg ut och jag var innerligt trött på omgivningens stora okunskap om hur det är att vara patient. Jag tänkte ofta att det var så många perspektiv som inte tilläts komma fram samtidigt som jag ofta tvivlade på mig själv och min uppfattning om vården och jag behövde få skriva och utforska. Vikten av att få utforska och reflektera är avgörande för att jag ska orka kämpa på, orka bråka, tänka, jobba med förändring hos mig själv. Att skriva om de väldigt frustrerande erfarenheterna i vården, om min hälsa och vad jag tänker gör att jag lär mig mycket om mig själv, vilket för oss till nästa punkt. Tack vare reflekterandet här känner mig skapligt kompetent. Inte nödvändigtvis kompetent i bemärkelsen att jag skriver så fantastiskt, tvärt om är jag många gånger missnöjd när jag läser igenom det jag har skrivit tidigare. Däremot känner jag mig kompetent om mig själv. Trots vårdcirkusen och allt förminskande av mina erfarenheter så orkar jag stå på mig, enbart för att jag har vänt och vridit på saker. Jag ger min tolkning av mig själv giltighet genom att skriva här. Bloggen fungerar också som arbetsträning. Här kan jag kravlöst testa olika strategier och det är den bästa arbetsträning jag kan få. Hur behöver jag ha den fysiska miljön? Behöver jag sätta en klocka för att inte sitta för länge? Hur ska jag göra för att inte överanstränga mig? Att ta reda på vilka strategier som fungerar för mig är otroligt värdefullt för läkningen och kommer att vara till stor hjälp för att skapa en vettig arbetsmiljö och realistisk möjlighet att kunna börja jobba igen. Jag vet att jag behöver total tystnad, avskalad miljö, inget som rör sig och möjlighet att ligga ner flera gånger i timmen och jag vet det tack vare att jag genom bloggandet har prövat mig fram till strategier. Fördelen med att utveckla strategier själv är att jag kan anpassa mig snabbt och vara följsam gentemot mina symtom, det blir på det sättet mycket lättare att skapa aktivitetsbalans samtidigt som jag prövar mig fram. Dessutom är det bra träning för mig att nöja mig. Jag har grymt mycket prestationsångest och har därför en tendens att överarbeta saker eller ge upp och jag behöver öva mig på att bestämma att något är bra nog utan att ha överarbetat. Det här är min prestationsångests gym, där jag regelbundet tvingar mig själv att publicera trots att det jag skriver inte alls är bra nog enligt djävulen på axeln. Jag kommer att leva med begränsat med ork i någon mån under resten av mitt liv och då är det viktigt att nöja mig utan att göra saker perfekta, för annars kommer jag inte att lyckas göra någonting alls. Sist men verkligen inte minst så har bloggen medfört att jag har fått kontakt med andra människor i liknande situationer och det är väldigt värdefullt. Att läsa andras bloggar ger mycket insikt och stöd, både för att det finns fakta och andras reflektioner och erfarenheter att ta del av. Till dig som läser det här: Bloggar du? Hur ser du på ditt eget bloggande, eller icke-bloggande?

Advertisements

7 thoughts on “Läkning från utmattningssyndrom del 5: Bloggande

  1. Jag har (haft) min blogg som rehabiliteringsprojekt med. Delvis av samma orsaker som du. Men också för att jag vetat att det är studera jag vill, så ser det som ett sätt att testa om jag orkar hålla ihop teoretiska resonemang i mitt huvud, och att läsa såna texter och resonera utifrån dem. Har gett mig en rätt bra bild över tid, både vad som inte funkar och hur jag kan göra för att det ska funka för just mig. Och en bild av att det går framåt, det har gjort det lättare för mig att se framstegen. Både i kraft och förmåga, och i att anpassa mig till just mina förutsättningar.

    Kanske också behövt bloggen för att jag i långa perioder känt mig så väldigt isolerad och som en ö långt bort från resten av världen, att känna att det faktiskt är möjligt att nå andra och påverka har motverkat det, det har varit viktigt för mig.

    Like

    1. Att bloggande kan hjälpa den som är sjuk att se att det går framåt är ovärderligt för chansen att behålla hopp om framtiden, vad glad jag blir att du lyfter fram det! Och isoleringen, vi är nog många sjuka som blir väldigt isolerade bloggande och sociala medier är nog viktigt för väldigt många.

      Like

  2. Bloggande även om det är rätt sporadiskt är för mig ett sätt att bearbeta och avlasta mina stackars vänner lite, de jag brukar gnälla inför läser förmodligen också men de slipper i alla fall försöka säga något snällt när de helst av allt bara vill förbjuda mig från att umgås med cis-män i största allmänhet.

    Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s