Vårdens utformning diskriminerande?

Det senaste besöket för utredningens skull sitter fortfarande som en taggig vägg i huden. När jag kollapsade efter tio minuter och försökte förklara att jag har dålig uthållighet svarade psykologen att alla som kommer dit har dålig uthållighet. Hur ska jag tolka det? Att alla som kommer dit har det lika jobbigt men klarar att bita ihop? Om jag klarar sammanlagt 20 minuters testning i stället för 1,5 timme som det var tänkt är det för att jag har större problem än vad utredningen är utformad för eller är det något annat fel på mig? För jag kan inte annat än att fråga mig varför man lägger upp en utredning för en grupp människor som har stora begränsningar i sin vardag pga bl a bristande uthållighet som man gör. Jag önskar att psykologen hade kunnat konstatera att mina begränsningar är svårare än vad de är vana vid eller utformat testningen annorlunda. Nu känner jag mig bara överkörd, förminskad och framför allt väldigt misslyckad. Jag kunde inte ens leva upp till de krav som utredningen ställde på mig.

Så här är det hela tiden och jag har skrivit om det många gånger förut i min gamla blogg. Att vården är utformad så att den förutsätter att jag inte har för stora problem (både utredningar och behandlingar ställer krav på en kapacitet och funktionalitet långt över vad jag har) och att jag inte får ha något annat problem. Ska jag få smärtvård måste jag vara fullt fungerande i övrigt för vårdens utformning tillåter t ex inte utmattning, stimulanskänslighet mm. Konsekvensen av vårdens otillgänglighet är inte bara att jag inte får vård utan det formar hur jag ser på mig själv.

Den frustration och det självhat det väcker i mig när jag inser att jag inte kan vara så som jag måste vara för att kunna få vård kastar mig ibland ner i bottenlösa hål. Jag försöker och försöker, kämpar, vrider och har slitit hela mitt liv men min erfarenhet av att slita och kämpa är inte att efteråt kunna säga till mig själv “Bra gjort!” utan snarare stora, svidande misslyckanden. Den ätstörningsbehandling jag fick för snart tio år sedan gjorde mig inte friare från ätstörningen, den lärde mig att gestalta normalitet. Min kamp för att kunna gå i skolan, umgås med vänner, ta examen från universitetet, jobba och ha barn resulterar framför allt i att jag går sönder inombords. För min hjärna för en kamp du inte kan föreställa dig bara för att sortera alla intryck och bearbeta all information som en grupp människor genererar. Mina leder och muskler för en kamp du inte kan föreställa dig bara för att orka sitta upp.

Det är dags att börja se vårdens utformning för vad den är : diskriminerande. Att bara erbjuda vård i grupp på hög aktivitetsnivå och med krav på en viss funktionalitet är att likställa med att kräva att patienter ska kunna gå upp för trappor för att få vård. Eller? Varför skulle det vara okej att utestänga t ex patienter med utmattningssyndrom, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar mm från smärtvården?

Är jag ute och cyklar eller är det dags att se vårdens utformning som diskriminerande?

Advertisements

3 thoughts on “Vårdens utformning diskriminerande?

  1. Du är inte ute och cyklar. Vården är diskriminerande i det att den oftast saknar förståelse för alla som har flera sjukdomar/nedsättningar och för tillstånd som smärta och utmattning som inte sällan är en följd av ursprungssjukdomen. Är du “multisjuk” är det nästan hopplöst svårt att få adekvat och anpassad vård/behandling. Inom psykiatrin är det dessutom en helt egen värld av diagnosdiskriminering, där de kan neka t.ex. ätstörningsvård för att man har för svåra andra problem, eller annan behandling för att man har en ätstörning, plus att det tas – i min erfarenhet – oerhört lite hänsyn till utmattning och funktionsnedsättning. Följden blir att man lätt pushas för långt och blir sämre för att man blir för utmattad, eftersom energin inte räcker till för intryck, vardag, smärta, behandling m.m.

    Det du beskriver känner jag så oerhört väl igen, liksom den totala bristen på förståelse för de problem du har. Det är diskriminerande. Man måste vara sjuk på rätt sätt för att passa in och få adekvat hjälp, i stället för att få en behandling anpassad efter individen och dennes förutsättningar.

    Like

    1. Det är så sorgligt att det är ås här och jag vill gärna jobba för förändring men hur? Att vården i allmänhet inte fixar multisjuka patienter är ju välkänt men ändå fortsätter det och än så länge ser jag inga politiska förslag som kommer att göra någon skillnad.

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s