Jag får inte ha ett socialt liv

Kaxig av framstegen och lördagens framgång  gav jag mig på att både gå till frisören och att träffa en vän igår. Vi tog det lugnt, gick och badade på en lugn plats utan barnfamiljer eller annat skrän. Det kändes bra, även om min hjärna som vanligt gick igång. För att sluta i tid innan överbelastningen var ett faktum avstod jag från middag hos min vän utan åkte hem. På vägen hem började jag känna mig trött och sen gick det utför. Nu ligger jag i sängen och i stället för att umgås med mitt barn och ge min man lite egentid kommer jag få spendera dagen i sängen med känslan av att vara överkörd av en ångvält medan min man och mitt barn går och badar. Den här sortens aktivitetsbakis-trötthet liknar ingen annan trötthet. Det är värre än att ha jobbat som en dåre och sedan festat hela natten och vara bakfull eller kanske fortfarande full.

De enda människorna jag kan spendera tid med utan att må skit dagen efter är min man och mitt barn. Jag kan inte förklara vad det är som händer, det är som att samtal med andra människor drar igång så många tankespår i mitt huvud att jag inte har en chans att hinna bearbeta all information. Ingen sömn, vansinnesilska så fort någon tar i mig eller låter. Allt gör bara ont och tårarna bränner hotfullt hela tiden.

Jag saknar mina vänner och orkar uppriktigt sagt inte med en tillvaro där jag bara umgås med min man och mitt barn. Men tydligen orkar jag inte med att umgås med mina vänner heller. Just nu ser jag ingen lösning på problemet, för det är så många om och men och symtom och orsaker att ingen kan nysta ut vad som är vad och hitta en lösning. Vården står som frågetecken med uppspärrade ögon och hakorna i golvet. Så det verkar som att jag får välja mellan att vara mamma och vara någonting mer. Ska jag vara mamma kan jag inte umgås med andra människor, inte jobba, inte ha fritidsintressen. Tack så mycket den patriarkala vården som inte kan se tjejers svårigheter, som inte kan diagnostisera sjukdomar hos småbarnsmammor eftersom alla symtom kan avfärdas med att “det är ju jobbigt att vara småbarnsmamma” tills den dag då det är försent.

Nästa vecka börjar Stockholm Pride och jag vill så gärna gå på vissa av seminarierna i huset (det här t ex) men det kan jag uppenbarligen glömma. Och jag förstår faktiskt inte hur jag ska kunna leva så här. Mitt liv är ett fängelse.

Advertisements

2 thoughts on “Jag får inte ha ett socialt liv

  1. Förstår din frustration, vila och känn efter, kanske finns det kraft för ett seminarium nästa vecka. Det är så lätt att vilja för mycket när det känns som om det äntligen vänt till det bättre.

    Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s