Varför du ska vara föräldraledig i november

Tänk dig en badstrand i en söderförort till Stockholm. Det är sommar, varmt och fullt med barnfamiljer. Två barn i ettårsåldern leker i vattenbrynet medan vad som ser ut att vara papporna artighetskonverserar på det där krystade sättet som man gör när det enda gemensamma man har är att man har småbarn. Som den tjyvlyssnare jag är hör jag att båda papporna passar på att vara föräldralediga nu under sommaren men att den ena har varit hemma med knodden sedan i januari. Den andra pappan är bara ledig nu under sommaren medan frun har semester och är mycket imponerad av långledighetspappan.

Jag minns när jag pluggade genusvetenskap för snart tio år sedan och läste Man får välja av Lisbeth Bekkengen. Om jag inte minns helt fel (tyvärr har jag inte boken längre eftersom jag lånade ut den utan att få tillbaka den) var det olikkönade föräldrapar som intervjuades och i enlighet med Försäkringskassan statistik var det bland intervjuparen vanligt att pappor tog ut föräldraledighet under partnerns semester så att hela familjen skulle få tid tillsammans. Det innebar att papporna inte var själva med sina barn under någon längre period.

Jag har för visso varit föräldraledig nästan lika mycket som min man men det senaste året har jag och barnet knappt varit själva och jag tänker mycket på det nu när jag börjar må lite bättre och kan vara själv med barnet mer. Det var inte så mycket att diskutera när jag hela tiden låg på gränsen till att svimma, det var farligt för mig och barnet att vara ute själva eller att laga mat själva eftersom det svartnade för mina ögon hela tiden men det har ändå fått stora konsekvenser. Jag har fått jobba hårt den här våren på att barnet ska se mig som en pålitlig och trygg förälder men minst lika hårt får jag jobba på att lita på min egen föräldraförmåga. Det var inte bara barnets tillit till mig som blev bränd utan även min egen. Hur ska jag våga tro på att jag fixar föräldraskapet när jag hela tiden har fått motsatsen bevisad?

Under föräldraledigheten tog jag oss förvisso igenom de dagar jag var med barnet (vi föräldrar jobbade halva veckan och var föräldralediga halva veckan var under den största delen) men jag blev mer och mer dränerad, smärtplågad och till slut så sjuk att jag blev sjukskriven ett par veckor ett halvår innan det brakade ihop fullständigt. De flesta föräldralediga dagar hade jag inte känslan av att klara det, för även om barnet fick mycket kärlek, närhet och omvårdnad så låg jag och skakade av smärta under kvällen och var nästan okontaktbar för att min mentala trötthet var så jävlig. När barnet hade gått på förskola i ca tre månader blev jag sjukskriven och pga av feldiagnostisering, felbehandling och en uppriktigt sagt dålig rehabilitering så gick det under 1,5 år bara utför.

Mina erfarenheter nu när barnet är tre år är att jag inte fixar att vara förälder själv. Eftersom jag är så van vid att min man finns i närheten så litar jag inte alls på min föräldraförmåga. Det enda sättet att börja lita på min föräldraförmåga är förstås att successivt göra fler och fler saker tillsammans med barnet och skapa egna rutiner och en egen relation igen. Det kommer inte att bli lätt och ingen annan kan göra det åt mig.

Med de här erfarenheterna i bagaget funderar jag på om alla dessa pappor förstår vad de missar när de inte tar ut föräldraledighet under någon längre period och dessutom inte gör det annat än under partnerns semester. Ni går miste om att bygga en helt egen relation till barnet. Ja, det är jobbigt att vara föräldraledig i snömodd och novmeberslask utan att ens få gå på toaletten ifred, det är svinjobbigt i ärlighetens namn. Någon invänder antagligen att bara för att det blev så här för mig så bevisar det ingenting på ett generellt plan och det är sant. Det finns heller inga garantier för att du kommer att bli en kompetent, fullvärdig förälder bara för att du är föräldraledig utan att en annan förälder finns till hands. Men vänd på saken: Hur tror du att du ska bli en fullvärdig, kompetent förälder med tillit till din egen förmåga om du inte prövar och övar? Relationen mellan förälder och barn är precis som andra relationer någonting du kontinuerligt bygger och underhåller, ingenting du kan stänga av och på från ena dagen till den andra. Om du inte övar på att vara den som finns till hands – hur ska du då någonsin känna att du behärskar det?

Jag vet mycket väl att alla inte kan ta ut föräldraledighet så som de önskar, att den som är arbetslös måste ta de jobb som kommer och att den som är sjuk eller funktionsnedsatt inte alltid kan klara en föräldraledighet och det är inte till er jag riktar den här texten. Jag vänder mig till er som tror att det inte spelar någon roll om ni är föräldralediga själva eller tillsammans med en annan förälder för det spelar all roll i världen. Ta vara på den chans ni har, att bygga en egen relation till sitt barn är förmodligen något av det mest fantastiska och givande du kan göra. Du kanske till och med börjar lita på din egen föräldraförmåga.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s