Igår gjorde jag ytterligare en sak som jag nästan hade givit upp hoppet om att kunna göra. Inte nog med att jag åt middag på resturang, när vi inte kände för att äta där vi hade tänkt hade jag ork och smärtmarginaler att spontant gå ett par kvarter till ett annat ställe! I vintras var jag slut efter att ha gått två minuter till bussen och gråtfärdig när jag väl kom fram till sjukhuset. Men igår hände det, jag orkade gå, sitta upp och prata litteratur över tapas. När jag kom hem grät jag, men inte av smärta, skräck eller överbelastning som tidigare utan av lycka. Lycka över vilken frihet det innebär att kunna röra mig i den stad jag anser är mitt hem.
För en liten stund sedan skedde nästa mirakel: Jag längtade efter ny musik. Jag har knappt kunnat lyssna på musik alls de senaste åren och därmed förlorat en källa till energi och motivation men nu börjar jag orka och igår kom alltså lusten att upptäcka ny musik för första gången på ungefär fem år.
Blir helt tårögd av att läsa det här, kommer ihåg hur det var att inte orka någonting och lyckan när jag insåg att det hade vänt.
LikeLike
Tack! Det känns fantastiskt med den vändning som har kommit men samtidigt är det svårt att tro på att det ska hålla i sig.
LikeLike
Det kan hålla i sig, det kan också komma dagar när allt är åt h-vete igen, men nu har du tagit det första lilla steget och det är en seger i sig.
LikeLike
Tack för peppen, jag uppskattar den verkligen!
LikeLike
Det är ju jättestort, att både orka och att orka vilja! Vi behöver verkligen våra energikällor, det som berikar livet. Jag är så glad för din skull!
LikeLike
Tack!
LikeLike
Så underbart att läsa! Förstår dina lyckotårar! Känner oxå igen detta med lusten och orken att lyssna på musik – min börjar oxå att komma tillbaka! Kram!
LikeLike
Det är lite magiskt att det händer samtidigt för oss och jag är väldigt glad för det. Det gör det lite lättare att tro på att framstegen är på riktigt. Kram!
LikeLike