Att växa upp och bara få bekräftelse för en tiondel av vem du är

Du är tre år. Du har axellångt, lockigt hår och får konstant höra att du är en söt flicka. Vuxna talar till dig som att det är en självklarhet att du är så, det är ditt inre, sanna jag.

Det blir äntligen sommar och du ska till stranden och tar på dig din nya långa tröja, den du har valt i affären för att den har många fina färger. På stranden kommenterar personerna på filten intill dina lekar i sanden, “så gulligt med flickor som lever sig in i leken, det märks att hon tycker om att baka.” Personerna som kommenterar ler gillande och du blir glad. Efter en stund blir det varmt och du vill bada. Dina föräldrar plockar fram badkläder och du byter om till mörkblå badbyxor. Plötsligt är de tidigare så vänliga främlingarna obekväma och börjar be om ursäkt för att de trodde att du var en flicka. Du förstår över huvud taget inte vad de ber om ursäkt för men badar en stund. När du har tröttnat på att bada går du upp och spelar fotboll med dina föräldrar. Samma främlingar på filten intill berättar nu ivrigt vilken stark kille du är, “det syns på springstilen att han är en pojke”. Du förstår ingenting. Vad är en pojke? Springer sådana på ett särskilt sätt? Du är ju du. När du tar fram din medhavda docka och bäddar ner er under en filt för att sova middag kommentera plötsligt främlingarna ingenting. Du stryker din dock på ryggen och sjunger en vaggvisa för att dockan ska bli lugn och sova. Främlingarna tittar med tefatsstora ögon och vänder sig sedan bort och låtsas som ingenting.

Du är tre år. Du älskar att leka med lastbilar och dockor. Du vill väldigt gärna vara med och laga mat och du älskar att läsa och kan många av dina böcker utantill. Varje dag får du det påpekat för dig om dina intressen stämmer överens med det där med “pojkar och flickor”. Du vet inte riktigt vad det är.

Du vet att du har en snopp precis som du vet att du har fötter och armbågar. Du har fortfarande inte förstått att just den kroppsdelen avgör hur människor relaterar till dig. En dag kommer du att bli medveten om att vad du har mellan dina ben avgör vilka intressen och personlighetsdrag din omgivning kommer att bekräfta. Tyvärr kommer du att få erfara att det som inte överensstämmer med ditt könsorgan kan komma att bestraffas eller bara osynliggöras. Du kommer inte att få vara hela du med alla dina personlighetsdrag och intressen.

Kanske kommer du i framtiden att identifiera dig som pojke, kanske inte. Allt vi vuxna vet är att du föddes med snopp och att du som treåring har en mängd intressen och personlighetsdrag. Tyvärr växer du upp i ett samhälle som inte riktigt kan relatera till dig. Du ger vuxna i din omgivning genusyrsel och en dag kommer du att förstå det. Det är inte ditt fel, det är vi vuxna som inte har förmått att skapa ett bättre samhälle.

OBS! Duet i texten syftar inte på någon specifik person utan är en fiktiv karaktär.

Advertisements

4 thoughts on “Att växa upp och bara få bekräftelse för en tiondel av vem du är

  1. Bra skrivet! Min fyraåring har stenkoll vad som är “flickigt” och “pojkigt” och då tycker vi att vi föräldrar ändå försöker rätt mycket att inte själva begränsa henne.. Men påverkan utifrån är enorm, framför allt från förskolan. (Om man frågar om deras genusarbete så pratar de om att det jobbar de mycket med och så tar de ett exempel när den manliga förskoleläraren tillsammans med pojkarna klädde sig i kvinnokläder. Suck!). Samtidigt är det här lite en av de grejer jag har prioriterat bort pga bristande ork, tyvärr! Jag är nöjd om dottern någorlunda trivs och så låter jag det rinna av hur mycket de uppmuntrar flickor att leka “flicklekar” med de andra flickorna och pojkarna att leka “pojklekar” med de andra pojkarna och hur mycket de pratar om att flickor är si och pojkar är så. Jag önskar att jag hade orkat bråka mer om det, får dåligt samvete över det ibland, men samtidigt känns det just nu som överkurs när energin måste räcka till att typ leva. Det är svårt! Det är så mycket som är viktigt när det gäller ens barn som man måste prioritera bort när orken inte räcker och det är jobbigt!

    Like

    1. Tyvärr har jag också fått prioritera bort engagemanget för genuspedagogik i förskolan pga att vi har behövt slåss för andra saker i förskolan. På vissa sätt undrar jag hur vissa (många?) förskolor fortfarande kan ha så pass låg genuskomeptens men samtidigt så förstår jag att personalen på många förskolor jobbar i en väldigt pressad miljö och har svårt att räcka till som det är.

      Det är svårt när man kämpar för att över huvud taget klara av att gå upp ur sängen och även om jag också har dåligt samvete ibland så tänker jag på vilken fruktansvärd kamp jag har fört, precis som du. Tänk vad mycket vi trots allt har klarat med svårnattade barn och utmattningar av det riktigt svåra slaget.

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s