Det ständiga hotet

Varje dag kan bli dagen då jag tvingas göra saker som skadar mig själv.

Kommer just den här dagen bli dagen som ger mig nya skador som aldrig kommer att läka?

Att om och om igen snubbla för att jag lever i en värld med trottoarkanter högre än vad mina ben kan kliva.

Det konstanta hotet om att tvingas medverka i nedbrytningen av mig själv.

Vaksamheten. Jag är alltid beredd med ett försvarstal.

För bevisbördan ligger alltid på mig. Om jag inte lyckas förklara så är risken stor att du kommer att skada mig.

Jag ska alltid lagas, fixas, tyglas och dresseras.

Hur ovillig du än är att ta in så ligger ansvaret på mig.

Skräck. Underordning. Du har makten att skada mig men kan skylla på att du inte förstod bättre.

Du har alltid rätt att kräva av mig att jag ska försöka bli mer som du.

Du har alltid rätt att förvänta dig att jag ska vilja bli mer som du.

Att vara som jag kan aldrig vara frivilligt utan ska vara misslyckandets hållplats.

Att de som har i uppdrag att hjälpa mig också har makten att skada mig men låtsas som att de inte har en aning om att det är så.

Det svårbegripliga i att när jag äntligen försöker sluta skada mig själv är du helt oförstående. Du kan prata om självrespekt men aldrig förstå vad det innebär för mig.

Att min oflexibla kropp gör mig mindre värd. Att min oflexibla kropp gör det acceptabelt att skada mig. Att den gör mig oönskad.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s