“Alla kan amma” – om moderskapets ableism

“Kvinnokroppen har en fantastisk läkningsförmåga.”

“Alla kan amma.”

“Kroppen vet vad den ska göra, lyssna inåt så talar kroppen om när det är dags att åka till förlossningen.”

“Kroppen känner när det är dags att krysta.”

“Amning skapar välbefinnande hos mor och barn”

Samtliga kommentarer ovan fick jag höra när jag var gravid. De sas nog oftast i all välmening men som bekant blir inte konsekvenserna alltid vad avsändaren har tänkt sig. För hur känner den som inte läker från sin förlossning utan går med smärtande underliv under en lång tid? Hur känns det att lägga barnet till bröstet och försöka amma dygnet runt medan barnet skriker och inte går upp i vikt? Hur känns det för den som inte står ut hemma och behöver stöd och smärtlindring att bli nekad att komma till förlossningen för att värkarna inte anses vara täta nog? Hur känns det när inga krystimpulser kommer och du i stället bara vill lägga dig och sova när barnmorskan bestämt säger att “Nu måste du krysta för barnets skull!” Hur känns det när förlossningen behöver avslutas med ett kejsarsnitt? Hur känns det för den som mår riktigt uselt av att amma? (Läs gärna Johanna Stenius krönika här.)

Jag uppfattade många av kommentarerna som ett försök att peppa gravida personer att tänka positivt och tro på sin egen förmåga. Tanken är god men för mig blev det så fel och jag tror inte att jag är ensam om min reaktion. För vad säger det om vår syn på de som inte kan? Du är inte som kvinnor ska vara?

Ableism innebär negativa attityder mot människor med en funktionsförmåga som inte följer normen. Människor är olika med varierande funktionalitet och att värdera vissa funktionsvariationer som bättre än andra är en maktutövning, ingenting någon naturlag tvingar oss att göra. När vi påstår saker som att “alla kan amma” innebär det att den som inte kan amma inte är en del av “alla”. Den personen osynliggörs. I ett samhälle där jakten på normalitet är ständigt närvarande läggs det en automatisk värdering i den här typen av påståenden. Påståendena illustrerar vad som anses vara normalt och önskvärt och den som inte passar in görs avvikande.

Jag drömmer om ett samhälle där människor inte värderas efter sin funktionsvariant. Ett samhälle som inte förutsätter att alla har en viss funktionsförmåga utan ser att hur vi fungerar varierar. Där vi är så bra på inkludering att min kropps egenskaper inte är ett hinder för delaktighet. Där moderskap inte avgörs av vad din kropp presterar.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s