Remittera på känn?

Under de senaste åren har jag lärt mig en del om remittering till andra vårdgivare. Inte alls att skriva remisser eller så, för det gör inte jag som patient. Snarare har jag lärt mig vilka risker som är förenade med remittering och jag tänker mycket på vad jag önskar att vården ska göra i framtiden för att minska risken för att jag ska må sämre av att bli remitterad någonstans.

Vilka är riskerna med remittering? Om den mottagning som jag remitteras till bestämmer sig för att ta emot mig innebär det att jag behöver genomgå någon slags utredning eller bedömning. I bedömningen kan det ingå samtal, kroppsundersökning och en tjock lunta formulär som ska fyllas i. De bedömningar jag har genomgått har varit otroligt krävande. Dels är det psykiskt påfrestande att behöva släppa in nya människor och noggrant redogöra för saker som jag anser är privata. Dels kräver det mycket av mig mentalt att koncentrera mig, inte tappa fokus, få fram det som är väsentligt. Den fysiska miljön och strukturen på bedömningarna har också varit långt över vad jag orkar med i form av fruktansvärt belysning, hårda stolar, för långa samtal mm. Sist men inte minst har vi det faktum att en av undersökningarna skadade mig, jag fick nya smärtor som ett halvår senare inte har försvunnit. Sammanlagt är alltså bedömningar en stor påfrestning och under tiden en bedömning pågår uteblir en del egenvård därför att det helt enkelt inte finns utrymme. (För att inte tala om allt annat som sätts på paus i livet: föräldraskapet, det sociala livet mm.) Summan av de utredningar och bedömningar som har gjorts de senaste åren är att jag har blivit sämre av dem.

Men en tillfällig försämring kan jag väl ta om det leder till behandling som får mig att må bättre? Ja men det är just det det inte gör. Dels är försämringen inte tillfällig utan bestående, dels har det i liten utsträckning lett till behandling. Den hjälp jag har fått står inte i proportion till den skada bedömningarna har medfört. Konsekvensen av bedömningar som inte leder till behandling är dessutom att det är svårt att hålla uppe motivationen och hoppet när jag gång på gång bedöms vara för komplicerad för den mottagning jag skickas till.

För att det här inte ska hända igen har jag tagit fram en checklista som jag vill att den remitterande läkaren går igenom om jag ska remitteras någonstans igen.

  1. Kan mottagande instans göra bedömning/utredning på en aktivitetsnivå som jag orkar? Om jag tvingas till för långa och för täta möten hinner jag inte återhämta mig.
  2. Kan mottagande instans erbjuda behandling på en aktivitetsnivå som jag orkar? Det är ingen mening att skicka mig till en mottagning som inte kommer kunna erbjuda behandling. Om jag tror att jag orkar 2 timmar per vecka uppdelat på två tillfällen är det helt meningslöst att remittera mig till en mottagning som bara jobbar med fasta grupprogram på 15 timmar per vecka.
  3. Har mottagande instans någon vård att erbjuda utifrån vad vi vet om mig idag? Många mottagningar jobbar med ett fåtal behandlingsmedtoder. Om vi redan på förhand vet att dessa inte fungerar för mig är det ingen mening med att remittera.
  4. Jobbar de i en form som fungerar för mig eller är det t ex bara gruppbehandling som kräver för mycket av mig?
  5. Kommer jag att kunna ta mig till mottagande instans? Kan vi lösa det genom sjukresor?
  6. Kommer mottagande instans kunna ta emot mig vid en tidpunkt som passar med övrig planerad vård? Det går inte att genomföra bedömningar eller behandlingar samtidigt som en annan utredning är planerad. Fråga om väntetider och bedömningstider. Se här för förtydligande.
  7. Har mottagande instans en fysisk miljö som jag kan hantera utan att bli sämre? Vilorum med dämpad belysning och tystnad mm?
  8. Har mottagande instans möjlighet att ta hänsyn till samsjuklighet och jobba med hela mig eller är de ensidigt fokuserade på en bit? Eftersom jag har flera åkommor som går in i varandra finns risken att jag inte kan tillgodogöra mig behandlingen om den utgår ifrån att jag är fullt frisk i övrigt, se det här inlägget.
  9. Kan mottagande instans ta emot mig vid den tid på dagen som passar mig? Vårdbesök på eftermiddagarna gör ofta att jag inte sover på natten och då ökar symtomen så mycket att jag blir sängliggande dagen efter vilket inte är acceptabelt mer än någon enstaka gång.

Det här är frågor som jag önskar att den remitterande läkaren ska ta hänsyn till i framtiden. Som det ser ut just nu tror jag inte att vårdpersonal har möjlighet att göra så noggranna efterforskningar inför remittering men jag hoppas att vården i framtiden kommer att se annorlunda ut.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s