Bloggande och arbetsförmåga

Igår läste jag i metro om Lisbeth Forsberg som har blivit nekad full sjukpenning eftersom hon klarar av att blogga i en viss utsträckning. (EDIT: Det rör sig om sjukersättning, inte sjukpenning och hon har som jag har förstått det ännu inte fått beslutet). Hon har berättat för Försäkringskassan om sina blogginlägg och sitt engagemang i Solrosuppropet och Försäkringskassan har då påstått att hon skulle kunna jobba 25 % eftersom hon kan skriva ett par inlägg i månaden. Jag blir rädd när jag läser det och hoppas att Försäkringskassan inte gör bedömningar utan att analysera djupare vad aktivitetsförmåga och aktivitetsbegränsning innebär. (Det går att läsa Lisbets egna inlägg om saken här och här.)

Jag har startat den här bloggen för att det är mitt sätt att ta mig igenom en svår livssituation. Genom att reflektera och skriva håller jag hoppet uppe och orkar kämpa på, utan mitt skrivande skulle jag förmodligen deppa ihop och inte orka bråka för vård. Tyvärr får skrivandet mig ibland att fundera över om det gör mig till en fuskare, om jag kan skriva en liten stund varje dag borde jag väl kunna jobba en liten stund varje dag också? Jag har hög arbetsmoral och vill för allt i världen inte fuska mig till någonting så jag tänker mycket på hur jag skulle kunna använda skrivfärdigheten för att kunna jobba lite.

Men till saken hör att det inte är samma sak att kunna skriva några blogginlägg och att kunna jobba på ett kontorsjobb. Det finns ett par stora skillnader:

  1. Ett blogginlägg kan skrivas helt utan krav på prestation. Fungerar det så fungerar det, annars låter jag det vara. Vissa dagar skrivs det ingenting alls utan att jag behöver stå till svars för någon. När hjärnan sedan fungerar bättre en dag så passar jag på att skriva.
  2. Den fysiska miljön jag är i när jag bloggar är anpassad på ett sätt som de flesta arbetsplatser har svårt att göra. (Arbetsgivare är skyldiga att anpassa miljön enligt lagen men med de behov jag har verkar det just nu ändå vara svårt.)
  3. Jag lägger upp aktiviteten på det sätt som fungerar för mig. Skulle jag t ex behöva inhämta information via telefon skulle det förmodligen inte gå.
  4. Jag skriver en liten stund om dagen, absolut inte i 2-3 timmar. Då tar jag paus så ofta, länge och i den form som fungerar bäst för mig.
  5. Jag skriver om just det som min hjärna för stunden klarar av att tänka på. Skulle jag behöva prata med många människor för att göra efterforskningar skulle jag rasa ihop på en gång. Skulle jag behöva skriva om något som jag inte var insatt i skulle jag inte alls producera särskilt mycket.
  6. Jag skriver den tid på dygnet det fungerar för mig. Jag kan inte skriva på beställning för just när det är dags kanske mitt blodtryck dyker och jag måste ligga och blunda en timme.

Min ojämnheten i aktivitetsförmåga gör att det är svårt att veta vad jag kommer att kunna prestera om en timme, en dag eller en vecka. De stora kognitiva svårigheterna medför att två aktiviteter som ter sig lika jobbiga för en frisk person kan vara väldigt olika krävande för mig. Jag har t ex jättesvårt att vänja mig vid ett nytt gränssnitt nu vilket jag inte hade innan jag blev sjuk. Tanja Suhinina skrev för ett tag sedan

Det finns väldigt få möjligheter att arbeta efter förmåga om ens förmåga skiftar från dag till dag, eller ens halvår till halvår. Det finns få arbetsplatser där man kan dyka upp den dagen man inte har jätteont och säga att idag hjälper jag till för att idag orkar jag. Dels har vi ett såpass komplext samhälle att vi måste med säkerhet veta att vi kommer ha personal si och så många timmar varje dag för att en verksamhet ska fungera.

Men arbetsträna då, varför kan jag inte arbetsträna? Därför att jag först måste få upp min aktivitetsförmåga till en nivå så att jag kan få vård, för just nu är jag för sjuk för vården. Därför att det just nu är en stor utmaning att handla och laga mat och genomföra basala rutiner som att tvätta håret. Därför att sjukförsäkringens tänkta rehabilitering inte alls är utformad med sådana som jag i åtanke. Min hjärna läker i bemärkelsen att min analytiska och språkliga förmåga börjar bli bättre igen men min kropp är i ett så skruttigt skick att jag har svårt att sitta längre än 15 minuter innan min nacke protesterar. Jag har fruktansvärt svårt för kontorslandskap och andra miljöer där det är många olika ljud och människor rör sig i olika riktningar. Det innebär att Försäkringskassans idéer om att t ex ordinera mig att vara på min arbetsplats utan krav på prestation skulle göra mig väldigt mycket sjukare, det ligger nog närmare i tiden att kunna utföra vissa uppgifter om jag får göra dem hemifrån.

Jag har ingen aning om hur min hälsa kommer att utveckla sig men så länge jag bloggar ger jag inte upp hoppet om att kunna jobba igen, om än inte heltid och med anpassade förutsättningar.

Advertisements

One thought on “Bloggande och arbetsförmåga

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s