Att tvingas pausa livet pga bristande planering

Jag skrev tidigare om att vården borde börja tillämpa mer projektledningskunskaper för att göra bättre vårdplaner för patienter där flera olika mottagningar behöver vara inblandade i vården. Jag vill kommentera den del som handlar om att kartlägga vårdmomenten och i vilken ordning momenten behöver komma. Jag skrev bl a angående projektledning “Att tidsuppskatta och få övergångar att fungera utan att förlora för mycket tid och att klargöra vem som bär ansvar för varje delmoment och för helheten är självklara delar i projektledning.”

Det kanske ser ut som att jag förespråkar en effektivitetshysterisk vård där ingen tid får gå till spillo och där patienterna skickas runt som ting i en maskin men det är verkligen inte fallet – tvärt om! Jag förespråkar att en ordentlig kartläggning av varje vårdmoment görs så att patienter inte blir väntande i flera månader på nästa moment eller så att patienter inte själva lämnas med ansvaret att pussla ihop planen. Det är inte helt ovanligt att vissa moment absolut inte kan göras samtidigt och tyvärr har jag många gånger själv lämnats med ansvaret att schemalägga de olika utredningarna och behandlingarna. Antingen så krockar vissa moment och jag kommer fram i köerna till två olika moment samtidigt eller så kan det som sagt gå många månader i väntan på det steg som måste tas innan nästa del av vårdplanen kan göras. Vad händer då?

Under tiden jag väntar får jag inte särskilt mycket hjälp alls. Som väntande patient kan jag lämnas åt mitt öde trots att livet inte alls går ihop. Jag förväntas pausa mitt liv, mitt barn förväntas hantera att jag inte kan vara en aktiv förälder, min partner förväntas hantera att dra ett fruktansvärt tungt lass hemma. Som grädde på moset undrar Försäkringskassan varför tiden bara går och ingen gör något, för jag får inte fler sjukpenningdagar bara för att vården brister i att upprätta och genomföra vårdplaner.

Patient är den roll jag har i vården men jag har ett liv utanför, ett liv som jag tvingas pausa när vårdens planeringsförmåga brister. Jag önskar att hela mitt liv ska ses som värdefullt i vårdens ögon, inte bara min roll som patient.

Advertisements

5 thoughts on “Att tvingas pausa livet pga bristande planering

  1. Är man kroniskt sjuk verkar de tycka att man kan pausa livet hur mycket som helst..och även våra nära o kära…vilket i såfall borde innebära att vi kan leva för evigt och inte har några behov på vägen,,,inte ens näring.

    Like

    1. Ja och det är så ovärdigt. Jag tror inte att det handlar om att vården egentligen tycker att det är okej men när vården ändå fortsätter att fungera så trots att problemet påtalats många gånger så är det svårt att inte börja undra om det finns en unken människosyn hos vissa.

      Like

Lämna gärna en kommentar.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s